Två veckor utan kaffe och socker har gått… hyfsat ja, om man bortser från tre återfall på sockret haha.. Det var ju som bekant en bit blåbärskaka, morsdagsglasstårta och en liten bit råchoklad med cocos igår. Så jorå, på det stora hela är jag nöjd.

Detoxen har gett bra resultat och jag känner mig ganska bra i kroppen. Så om en vecka tänkte jag ta mig en kopp kaffe för att fira att jag varit duktig och stått emot gamla vanor och ett jobbigt sockersug. Bägge delar kan vara svåra att stå emot. För gamla vanor ÄR svåra att bryta och ett sockersug vet väl de allra flesta vad det innebär.

Ibland har jag fått frågan: "Varför gör du det här?" Ja, det finns flera svar på det. Först och främst så VET jag ju att jag mår bra av att städa ur kroppens system då och då, men samtidigt så ska jag erkänna att det är en ganska skön utmaning att stå emot allt som kan vara beroendeskapande.

Ska hjärnan bestämma över kroppen?

Eller ska kroppen bestämma över hjärnan?

Bild lånad från: FHI

Om jag har lyckats sluta röka för 17 år sedan och aldrig rört nikotin sedan dess…

Om jag har lyckats stå emot knark och alkohol och aldrig skaffat mig ett missbruk…

Om jag har brutit med människor som varit dåliga för mig TROTS att vi haft jätteroligt tillsammans…

Så vore det ju själva F*N om jag inte ska kunna stå emot koffein och socker också då och då?

Jag har hört att det ska vara skönt att testa knark…

Men det är ännu skönare att stå emot!

(Tror jag?)