Rätten till underjorden

Någonstans, i ett nära avlägsen förflutet, föll det sig så, att mineral som upptäckts, ansågs tillkomma ägaren av marken som fyndigheten anträffats på. En princip kallad jordäganderättssystem med härkomst ur den romerska rätten . Denna princip tillämpas i Konungariket Sverige vad beträffar tillgångar som inte berörs av minerallagstiftningen. Men synen och principerna har svängt och skiftat över tid. Motsatsen, i mineralsammanhang, är res nullius, där malm ses som herrelös egendom som det står upptäckaren fritt att bruka.

Dateringen för gruvrättsliga bestämmelser tar sin början i 1300-talet, vilka består av bergsordningar och privilegier för specifika bergslag och gruvor. Kristoffers landslag (1440-talet) tillförde ett tillägg mot en mer allmän gruvlagstiftning gällande trenne gruvformer, gruvor på frälsejord, på skattejord, på kronojord och allmänningar. På frälsejorden tillhörde gruvorna markägaren och kronan hade varken rätt till mineralen eller kunde påtvinga gruvdrift. Ett första tecken till regalrätt, i tillägget, var att gruvorna på kronojord och allmänningen ”höra konungen enskilt till”. Noteras skall, och understrykas, att det icke gällde skattejord.

Regalrätten utvidgades under 1500-talet och gruvregalet omfamnar då även frälsejorden. 1551 kan man återfinna proklamationen att ”alla malmberg i Sverige lyda till Sveriges krona och icke till några bergsmän eller bondehemman”. Initialt gällde det kronans beskattningsrätt och jordägaren hade sin äganderätt till funnen mineral å sina marker. Under 1600-talet och till tidigt 1700-tal omvandlades succesivt beskattningsrätten till en alltmer stärkt äganderätt för kronans vidkommande.

Men regalrätten försvagades och försvann, en utveckling mot inmutningssystem är tydlig i konungens plakat och förordning av år 1723. Kronan avsade sig anspråk på äganderätt av mineralfyndigheter å frälsejord och skattejord. Det stadgades att upptäckaren till en fyndighet fick rätt till en fjärdedel av gruvan. Till jordägaren tillföll resterande del och gavs möjlighet att delta i gruvdriften. Vid denna tidpunkt reglererades inte relationen mellan jordägare och upptäckare gentemot bergmästare och bergskollegium, vilket dock kompletterades med utmålsförordningen anno 1741. Ännu en förändring skedde 1757 då upptäckaren och jordägaren skulle erhålla hälften var av alla inmutade fyndigheter.

Gruvstagdan av 1855 innebar kronan till förmån för inmutaren helt avstod sin jordägarandel på kronojord emedan sådan kronojord som uppläts med ständig besittningsrätt skulle tillkomma den som arrenderade, bebodde och brukade jordegendomen. Härvidlag förlorade kronan sin rätt till rikets mineralförekomster. 1899 återtog kronan sin jordägarandel på odisponerade kronojord, då jordägarandelen skulle arrenderas ut genom auktionsförfarande. Detta var begynnelsen till koncessionssystemet, i vilket prövningsförfarandet skulle utföra en avvägning mellan gruvföretagarens och markägarens intressen. Jordägaren skulle erhålla en andel i mineralen som utvanns och staten erhöll en avgift med ett fast belopp per hektar. Man kan notera att koncessionshavaren hade skyldighet att betala ersättning för skada och intrång med 150%.

Under tidigt 1900-tal diskuterades frågan, om inmutningsrätten borde ersättas med koncessionssystem, samt om mineralfyndigheter i en större utsträckning borde ligga under inflytande av staten. I betänkandet SOU 1924:16, förslag till ny gruvlag, utgick gruvsakkunniga från principen att jordägaren äger mineralfyndigheterna belägna på jordägarens fastighet. Dock ifrågasatte man inte inskränkningen i äganderätten som inmutningssystemet innebar. Men ägandet till mineralen var inte avgörande för ett koncessionssystem eller inmutningssystem, dock ansåg det sistnämnda skapa bästa incitament till eftersökande och undersökning av nya mineralfyndigheter. I remissförförandet gavs socialiseringsnämnden uppdraget att yttra sig.

I betänkandet SOU 1927:14 lades förslagen att det allmänna skulle ges större möjligheter till inflytande över mineralhanteringen och tillgodogöra sig vinsterna från gruvdriften. Fortfarande fanns anslaget att äganderätten till mineraler principiellt tillkommer jordägaren. Men i betänkandet lades förslaget att ej upptäckta fyndigheter skulle betecknas som statlig egendom och att hälftenlotten, i enlighet med äldre lagstiftning, inte längre skulle tillföras jordägaren utan överföras tills staten. Här kan vi se det första tydliga tecken till socialiseringsprocess, där allt under oupptäckt under jord görs till statens egendom, ett tydlig avsteg från Jordäganderättssystemet med grund i den romerska rätten och även stora avsteg från tidigare fördelningsprinciper. Jordägaren skulle inte längre ha rättigheter att deltaga i gruvbrytningen eller ens rätt till ersättning för mineralen. Endast för skada och intrång skulle ersättning ges i enlighet med exproportionsrätt. Ett av huvudargumenten var jordägaredelen hade förvandlats till en onödig börda för gruvnäringen. Men rent rättsligt fanns en rad betänkligheter kring inskränkningar i grunden av den allmänna jordrätten. Detta ledde till förslaget att jordägarandelen skulle göras till kronoandel, vilket inte ansågs kränka den privata äganderätten. Men lagrådet avvisade idéerna då de sågs som inskränkningar i en obestridlig äganderätt. Lagrådet ansåg att äganderättsliga förändringar endast kan ske om det är motiverat av verkliga och betydande samhällsintressen, vilket lagrådet inte ansåg påvisats på något övertygande sätt.

År 1938 presenterades, trots lagrådets kritik, förslaget till ny gruvlag, i ovan nämnda avseenden närmast oförändrat. Avskaffandet av jordägarandelen ansågs ej innebära något inkräktande av någon ”redan existerande, välförvärvad rättighet” (SOU 1938:40). 1938 års gruvlag trädde i kraft 1949. Dock infördes en jordägaravgäld som berättigade ersättning till jordägaren. Nivån sattes till 1% av inmutningsbara mineraler som brutits. Gruvlagen hade f.ö. sin grund i inmutningssystemet som tidigare lagstiftning även praktiserat.

Summerat kan här konstateras att socialiseringsprocessen blommat ut fullt beträffande rättigheter till fyndigheter i underjord. Och det är en tämligen modern företeelse som avviker avsevärt från tidigare epoker i Sveriges historia. Ser man strikt på lagrådets invändningar, kritik och tolkningar, är gruvlagen av 1938 en konstruktion som konfiskerar äganderätten (därtill på uppenbart lösa grunder) till mineralfyndigheter i underjorden, även om man klär exproprieringen (markanvisning) i vacker terminologi som förlorande av dispositionsrätten till marken men ej äganderätten. Vill man sticka ut hakan, kan man diskutera i vilken utsträckning man kan beteckna statens vittgående förfarande som stöld.

Forts följer i del 2, Minerallagen, SOU 1974:890 och tiden fram till idag