Förlorarnas paradis, del 2 ”dansen kring köttgrytorna”

Jag kommer i inlägget ”dansen kring köttgrytorna” göra undantag från vad man brukligt undanhåller dem som inte är medlemmar i en förening/parti. Detta eftersom ryktesspridningen om PA övergått i rena förtalskampanjer vilka inte kan stå oemotsagda. Därför nödgas jag gå ut med en redogörelse för arbetsprocessen och hur förhållandena har varit i partiet. För att allmänheten och väljarna ska få en djupare förståelse för alla omskrivna skeenden och den uppkomna situationen som i förlängningen påverkar det politiska majoritetsförhållandet i Vilhelmina på ett mycket avgörande sätt.

Måndagen efter valdagen

Under morgonen ringde Bergsten och sökte mig i hemmet. Eftersom jag irrat bort mig i lingonskogen var jag onåbar. Det gällde inbjudan till samtal med socialdemokraterna, men redan då omnämndes något som kunde tolkas vid ett subtilt förhandlingsbud – ordförandeskapet i kommunfullmäktige. Med mobiltelefonen avstängd var jag lyckligt ovetandes om vilket saftigt köttben som slängts till de alternativa krafterna. Tolkningen från min sida bygger på ett uttalande från Bergsten den morgonen: ”jag aspirerar till kommunfullmäktiges ordförande”.

Olyckligtvis befann jag mig på kommunhuset under eftermiddagen. Receptionen vinkade in mig och meddelande att Bergsten befann sig i personalmatsalen. Där satt han med en stor skara anställda vid ett bord. Situationen var udda. När jag ropade till, ropade jag till publiken. Alla måste varit införstådda över vad som stundade. En timme senare visste hela kommunhuset att två alternativa figurer träffat kommunens styresmän i kommunalrådets rum. Sådana möten brukar man ha på neutral plats. Det var inte avsikten. Det skulle märkas. Ordentligt.

Tack vare min avstängda telefon blev jag irriterad. Det här tycker jag inte om alls, sa jag till Bergsten. Det här var på tok för tidigt för överläggningar. Jag ville överhuvudtaget inte sätta mig i ett möte. Inte nu. Jag är för trött för sådant här. Av artighet höll jag minen. Lyssnade.

Av samtalen, som brukligt är konfidentiella, kan jag ändå säga, att en inbjudan gavs till fortsatta samtal och förhandlingar. Med följdfrågan: vad kunde vara intressant för PA i händelse av ett eventuellt samarbete? Jag ville bestämt inte säga något som helst och med en gest gavs Bergsten ordet som dristade sig till att orda. Lite svävande och halvkonkret. Vi tar med oss frågan hem, sa jag. För att inte föregå några beslut i partiet. Följande onsdagsmöte kunde jag dock inte delta i pga personliga skäl.

Efter dageneftervaletmötet med fadershusets företrädare diskuterade Bergsten och jag saken. Det fanns en möjlighet, enligt honom, att göra en intressant blocköverskridande samverkan med alliansen, vänsterpartiet och PA. Noterbart: Det skulle utesluta socialdemokraterna – valets stora förlorare. Bergsten skulle göra en invit till (v) för att sondera intresset. Ett eventuellt besked, i någon form, hoppades Bergsten kunna få inför kommande medlemsmöte. Jag fick ett mejl innan onsdagsmötet, att försöket fallerat. Jag tyckte oavsett att turerna gick alldeles för snabbt.

Samtidigt, Bergsten var förnöjsam att det nu fanns en plan B genom (s) inbjudan. Min reflektion var att det alltid kan vara bra med en absolut sista nödlösning, men inget jag någonsin skulle gå in med på, med nuvarande ledning i styrelsen och facknämnderna för socialdemokraterna. Det här hade jag framfört åtskilliga gånger, vilket Bergsten och PA som helhet var väl införstådda i. Det ska man hålla i minnet när det kommer till senare beslut.

Tisdagen, två dagar efter valet, uttalade en kommunal tjänsteman i ett offentligt sammanhang att det var klart. Att (s)/(v) och PA skulle bilda majoritet. Det här utspelet gäckar mig än. Hur kan någon vara så tvärsäker, hur kan man som tjänsteman drista sig till att utsäga så? Det var ju först på onsdagen som PA hade det ödesdigra medlemsmötet. Att känslan var så bestämd hos en tjänsteman var verkligen anmärkningsvärt.

Men det var ändå aldrig PA som bjöd in först. Även detta ett internt trätomål: Varför Bergsten till massmedia förespeglade PA som initiativtagare till förhandlingar. I en så kontroversiell politisk svängning är det regel före undantag, dels utnyttja passivläget att möjligen artigt säga ja till en inbjudan, dels att hålla samtalen konfidentiella. Man vinner inga politiska poäng, i några läger, att visa symbolisk handlingskraft, när den går helt emot vad partiet i partiprogram och praktik under fem år stått för (vilket medlemmar och väljare trott på). Tolkningen av massmedias framställning, var att PA inte bara var beredda att kohandla utan sälja att sin själ för makten. Då ska vi ha i åtanke vad Bergsten uttalade i Folkbladet 16/9; ”Vi vill bryta oss ur blockpolitiken…” Över en natt var allt uppenbarligen förändrat.

Misslyckas förhandlingar har bägge parter misslyckats, vilket ingen part vill basunera ut. Allt för att minimera prestigeförluster och förtroendeskada. Det är inte seriöst att ens ge massmedia ett lillfinger. Få tror att Bergsten kunde vara så aningslös i hur man hanterar massmedia eller förhandlingar, utifrån hans professionella erfarenhet. Hur kan Bergsten annars, under medlemsmötet, i telefon kommentera till massmedia, att vi håller på att diskutera den frågan nu. Ett rent tillkännagivande av förhandlingsärendet istället för standardsvaret ingen kommentar, återkom senare. Och varför ringde media överhuvudtaget och ställde den specifika frågan? En fråga som dock inte får besvaras eller efterforskas. Känslan kvarstår att plan B, sista nödlösningen ytterst få ville ha, skulle genomföras varför inga hinder fanns för ett offentliggörande.

Noterbart, PA:s medlemsmöte beslutade trots allt om fullständig sekretess för beslutet. Dagen efter var allt klart, enligt tidningar, radio och teve. För medlemmarna gällde en sak, för Bergsten en annan. Som senare hänvisade till att det bara handlade om innehållet, inte förhandlingar i sig. Upprepade glidningar. Som att PA vill samarbeta med (s)/(v) när saken borde handla om att överväga samverkan. Summerat underblåste massmedia en form av oåterkallelighet som skapade en större press på att samtycka och åka med det allt snabbare rullande tåget.

En ordförandepost ekar åtér i mitt bakhuvud, kommunfullmäktiges. En dörr på vid gavel till allt.

Något tycktes ha hänt. En agenda. Listade personer på valsedeln nr 3-6, Streling, Össbo, Lindgren och Danielsson kände inget till. Tre av fem ledamöter i styrelsen var inte informerade om något. Inget styrelsemöte hade sammankallats före. Onsdagsmötet (17/9) borde enbart innehållit en fördjupad valanalys i väntan på slutresultatet samt en redovisning av sonderande samtal (i sig aldrig givna med formellt mandat). För frågan var, borde PA ens tacka jag till samtal med (s), innan ett styrelsemöte eller medlemsmöte skett efter valet? Mitt svar är nej.

När de anonyma dreven nu går på webbsidor och tycktillspalter, nöts och nöts kritiken om ”orutinerat” och ”oprofessionellt” in i läsarnas ögon. Tänk om valresultatet ändrat sig till fredagen? Utfallet då visade att moderaterna var sex röster från att få ett mandat till, men i sådana fall taget från centern. Det kunde likväl varit från (s). Hur oprofessionellt och ytterst pinsamt hade det inte varit att behöva riva upp, helt omvärdera och göra omtag? Att dra in PA så fort som möjligt var en smart strategi från (s). Och varför skulle inte (s) göra det? De har och hade allt att vinna på ett samarbete. Makten. Den nu tillskansade makten.

Att vakna upp till nyheten chockade inte bara väljare utan även styrelseledamöter men också de som befunnit sig på medlemsmötet kvällen innan. Många kände sig grundlurade. Jag säger då som nu, ett beslut om samarbete med socialdemokraterna (i ljuset att PA varit i kraftfull opposition, blivit systematiskt åsidosatta av (s) och tidvis riktigt illa behandlande) krävde närmast ett stämmobeslut. Efter att ett otal personer ringde mig under torsdagen så undrade jag om det verkligen var partiet jag var medlem i, som allt handlade om.

Finns beslutsprotokoll? Nej. Fanns någon dagordning? Nej, det var sällan något Bergsten medbringade under sitt ordförandeskap. Ingen var föreberedd. Något styrelsearbete förekom aldrig under Bergstens tid. Han sammankallade aldrig till ett styrelsemöte. Ett behov jag upprepat påmint om under årens lopp och även under Bergstens ordförandetid.

Styrelsen hade således varken gjort en grundlig valanalys eller berett handlingsmöjligheterna. Det var endast Bergstens bild och allenarådande förslag som existerade. Trots att det fanns flera medlemmar som tydligt sa att de skulle lämna partiet vid ett samarbete med (s). Ingen, inte heller Bergsten, kan ha undgått detta skarpa ifrågasättande på mötet. Frånvaron av lyhördhet för kritik och hoten om avhopp, ger inga plus alls, för vad en god föreningsordförande bör företräda. Det var Bergstens högst egna linje ordförande Bergsten företrädde.

Nu tänker jag på köttbenet igen. Att köttbenet var så drypande att vad som helst var förhandlingsbart. Vem skulle då kunnat bli kommunalråd? Idag vet vi att till och med en politisk vilde kunde förhandla sig till en andre vice ordförandepost i kommunstyrelsen, den som ersätter kommunalrådet vid längre frånfälle. Bergsten som tillförordnat kommunalråd.

Bergsten drev förhandlingsärendet hårt, på medlemsmötet, enligt många på ett auktoritärt sätt, enligt någras uppfattning med en närmast aggressiv hållning som ingen någonsin upplevt förut. Få vågade ifrågasätta. Färre än vanligt yttrade sig. Det finns en mycket bekymmersam grund till detta som jag kommer till längre ner i texten.

Medlemmarna fick också uppfattning om det mer var ett spel, ska inte PA pressa på hårt så in i norden och kommer de verkligen erbjuda oss allt detta? Det fanns en hävarm i att resa orimliga krav, som ändå antogs skulle få förhandlingarna att bryta samman. Kraven på ordförandeposten i fullmäktige dök mycket riktigt upp plus andra ordförandeposter, vilket fick kommentarer som det släpper man aldrig. Så kan man få människor att säga ja till något de egentligen skulle säga nej till. Många har sagt att det var ett tigande samtyckande som man i själen kände var fel. Även här med grund i orsaker nämnda längre ner i texten.

Vägvalet var inte aviserat, upplevdes forcerat, inte väl utrett, inte förankrat i styrelse och inte prövat principiellt. De som suttit i nämnder och styrelser, och förmodades bli kandidater till kommande mandatperiod, borde alla rådfrågats i den principiella frågan. Om den raka frågan ställts, hur många ställer upp som förtroendevalda i en S/V/PA-koalition, tror jag en eller två händer kunde höjts.

I backspegeln får man nästan känslan av ett ”kuppförsök”, att vända partiet helt om trots ett utbrett motstånd och slå in på en oåterkallelig väg där prestigeförlust/förtroendeförlust blir för blytung för att våga sig på ett politiskt omtag. Oavsett senare vägval, slår förfarandet en kil rakt in i partiet. Men i det här fallet kan man inte tala om fraktioner, utan en mycket begränsad skara om en eller två personer.

Merparten medlemmar vände sig helt mot förhandlingsbeslutet (för att inte tala om hundratalet väljare PA idag har kommunicerat med) när massmedia prövade ett samarbetsbeslut skarpt i verkligheten. Det tog inte långt tid innan en betydande andel medlemmar och styrelseledamöter ville upphäva förhandlingsbeslutet. Ändå kvarstår frågan för många, vad var det egentligen som hände på det ödesdigra mötet? Hur kunde det ske?

En återblick till sommaren

Två avgörande händelser ägde då rum under ett par medlemsmöten. Bergsten hade vid två tillfällen, till synes av något som liknade smärre missförstånd, skällt ut undertecknad efter noter. Upprört skrek Bergsten högljutt med ursinnig blick och mötesstämningen sänktes på ett sätt som aldrig återhämtade sig. Förstämning rådde. När ett obesinnat utbrott upprepades även nästföljande medlemsmöte blev många väldigt frågande och några kände obehag. Ingen kunde riktigt hantera saken, då det var partiets ordförande som brast. Följden blev, en tryckt stämning som aldrig riktigt släppte, en avvaktande försiktighet och en smygande oro för fler utbrott om någon skulle föreslå ”fel förslag” eller ge kritik. Tendensen till tigande samtyckande uppstod. Flera med mig kände ren olust att åka till medlemsmöten.

Ordföranden hade också tydligt anlagt en slags ledarskapsroll efter tillträdet. Med en mängd idéer hur han ville att partiet skulle arbeta och ledas. Vilket aldrig bereddes djupare i ett styrelsearbete som då kunde presenterat förslag till arbetsordning och organisation av det inre arbetet. Det var Bergstens modell vid horisonten som gällde men som hela tiden sköts framåt. För styrelsearbete och styrelsesammanträden kom aldrig till stånd, trots påpekanden. En stor brist som skapade ett uppdämt behov på en mängd ansvarsområden och alltid överförde egentliga styrelsebeslut till medlemsmöten som riskerade att digna och/eller att organisatoriska och strategiska frågor helt enkelt kom bort. Detta förfarande brast i många avseenden.

Vi var flera som inte riktigt kände igen den Bengt Bergsten som varit med i partiet länge och varit förtroendevald som ledamot till kommunstyrelsen. ”Vad ska vi ta upp idag” på medlemsmötet var ohållbart. Här kan vi talat om ett oprofessionellt förhållningssätt i ledningsarbetet, vilket bäddade för improvisationer och ogrundade/ogenomtänkta beslut.

Bristande arbetsrutiner och beredning skapar lätt en kultur med acceptans för beslut i sista minuten och där partiet egentligen inte har tänkt klart. I en sådan kultur är det lättare att övertala till mer vittgående beslut, i skenet av både brådska och då alternativa vägar avskrivs för en och endast en väg. Att beslutet kunde tas, ser jag också som resultatet av ett allt mer påtagligt auktoritärt styre där de obesinnade utbrotten fungerat som en slags härskarteknik, oavsett Bergstens medvetenhet eller inte kring det inträffade. Där en tigande tystnad alltmer ersatt en varm och munter acklamation.

Dessa händelser och fenomen var bara några av flera skäl som legat till grund till en växande misstro och minskat förtroende för ordföranden. Förhandlingsbeslutet var droppen som fick bägare att rinna över. Förstärkt av hur ordföranden på flera punkter hanterat ärendet på ett ogenomtänkt och ostrategiskt sätt, vilket skadat förtroendet för PA allvarligt.

En sista återblick på köttbenet. Det kanske rentav är ointressant om det slängts ut eller inte, utan var en möjlighet för PA, i Bergstens ögon, i en blocköverskridande koalition eller tillsammans med PA/S/V. Men det var oavsett den övertydliga viljeinriktningen från Bergsten måndagen efter valet. Hans eget köttben. Jag aspirerar till kommunfullmäktiges ordförande. Att eftersträva eller göra anspråk på. Att det var en ledstjärna för Bergsten är för mig idag mer än uppenbart och att han oerhört skyndsamt sökte alla vägar för finna en politisk konstellation som skapar majoritetsförhållande. Jag får idag känslan, att ändamålen helgade medlen.

Mycket av detta är sådant som allmänheten och väljare utanför partiet inte haft någon kännedom alls om. Men som måste sättas i sammanhanget.

Vad var det då som utspelade sig under några korta dygn när världen och vinden vände i PA?

Forts följer i Förlorarnas paradis, del 3, ” de fyras gäng” & ”den långa marschen”