Ängelns flykt
Dödens eller livets ängel. Ingen dagslända. Skär luften utan ärr. Himlen blöder inte. Blicken mot skyn. Vem bär hon i dag, den undflyende ängeln. Till hjärtats fortsatta slag. Till döden skiljer oss åt. Hovrande i skyn, söka sänkeplats, grus, smuts, i ögon, piskar oss. Vi kisar, kupar händer över öron, trädtoppar kastas åt och fram. Vi hukar, fötter viljalösa. Som ett urtidsväsen får hon oss att plötsligt rusa, bort, hem, i väntan på uppståndelsen. Någons.
Varje gång jag hör hennes förbrända sång, gasturbinernas rop, känner jag klumpen i magen. Trots denna livlina till ett vykort, Öbacka med lazarett. Uppå kuskbocken mot samariternas borg. Jag kan inte vara gammal. Maskinen flyger genom hjärtat. Rakt genom kroppen. Ett hål i bröstet. Förpassar mig till en vaka jämte ett aeroplan där kaparen håller hårt i handgranaten. Jag står utanför, fyller ton av bränsle. Släpper kaparen taget, tappar kaparen taget, blir vi en politisk fyrbåk efter en nyss fallen mur. I efterdrömmen sprängs jag. Brinner. I ett förhörsrum, någonstans i centralamerika, år senare, vet jag inte om jag kommer ut, levande. Där du måste vara beredd. På att dö varje dag. Människor försvann. Journalister försvann. För sanningen, för vad man trodde på. Händerna mot väggen. Svarta uniformer. Ridstövlar. Visitation. Pistoler som kittlar. Brinner av. När. Inte om, bara när. I förföljelsen av livets motsats.
Händelser kan vara traumatiska. Traumatiserande. Posttraumatiserande. Ge panik och ångest. För en tid eller livslångt. Vissa händelser, upplevelser, bränner fast. Evigt. Ockuperar näthinnan. Behåller den. Somt går inte minnas, maler i skuggorna till de får liv i skymningen. Utan att veta varför eller när allt brister. Där väggarna och taken faller in oupphörligt. Där du faller oupphörligt. Kroppen faller så tungt i golvet, i marken.
Vissa minnen återkommer, utlöser, något det innersta inte mäktar med eller kan styra. Hos vissa. Släpper tusen hästar, tusen blixtar, fängslad av fullständig vanmakt. Instängd i ett rum utan dörr, utan fönster. Syret tar slut. Lågan slocknar. Ångesten, paniken, avgrundssuget, det fria fallet, döden, döden rentav som befriare. En lukt, en hågkomst, ljus eller bara ett ljud, kan på ett ögonblick skicka den fängslade till helvetet. Till en kvarn av upprepning. Eller till tomheten. Ty himmelriket är icke på jorden.
Gluntens väg. Ynglingens väg. Alltid värker magen till dess turbinerna slås av. Draken på sin runda platta. Räddningen öppnar sin port. En skräck inom mig, att se aeroplan förgås i lågor. En mardröm i yngre dagar Den tolfte september nittonhundrasjuttio hände allt. På television. Tre kapade aeroplan. Svarta september. Dawsons field. Att vänta på kaparens granat. Att förgås till himmelen. Angel’s flight…
Den elfte september tjugohundraett befann jag mig på en rättgång som åhörare. Ett narkotikamål. Småskit, småbrott, tjack. Men där inblandade och anhöriga på så många vis nedsänkts till helvetet. Eller döden. Livsöden korsas, stryks, raderas. Och femtusen sådana fall summeras snart om vi bara väljer rätt tidskala. Är denna terror människor utsätts för olik annan terror? Två sidor av samma mynt. Att drabbas av våld, övergrepp, andras missbruk, kränkningar, upprepat eller grovt, kan följa människan långt. Längs livskorridoren. Hiv- och hepatitblod, stänkt och spottat i ögonen, ovissheten som en sjunkbomb i själen. Ett krig mot livet. I minnet och tankarna. Ibland aldrig försvinna. Ibland bara lindras. När jag hörde om New York den ödesdigra dagen fanns bara ett suddig hågkomst. Svarta september. Trots trettioen förlupna år. Trots att jag inte upplevt endera. Länken för mig, var väntan på att en oavsiktligt tappad granat förbränner mig till förtida aska, vid en avlägsen ramp invid Halmsjön. Till döden skiljer oss åt.
I ögonvrån en ilande skugga som en svart blixt över marken. Sista skuggan. Last shadow. Det förebådande korta visslandet. Dånet slår mig till marken. Säkert hundratrettio decibel. Sprängande trumhinnor. Näsan blöder. Händer krampaktigt över huvudet. Kommer krevaden? Lika snabbt dånet borta. Bara droppar av rött sipprar över gräset som minnesmärken över mänsklighetens stapplande som inte bär namnet framsteg. Med blodsmak i munnen reser jag mig och åkallar mörkret mot stålfågeln som tystnat.
Ovissheten. Maktlösheten. Krigstillståndet. Tystnad. Vinande. Granater. Tystnad. Sömnlöst genom vakan. I sömnen drömmen. Om och om igen. I min portuppgång mördas en människa av en laserman. Ingen går säker. Plötsligt hundratals fotsteg. En massa rör sig. Ett stenkast bort, vid en ambassad öppnas kulspruteeld mot gatan, precis när jag nattligt passerar. Inte ens Östermalm gick säkert, inte jag. Rikoschetter. Nio millimeter. Jag blickar ut en annan natt. En explosion. Bombaren. Stockholms stadion nittiosju. Min bakgård brinner. Aldrig lugn.
En fiktion reser sig i minnet. En egenhändigt nerplitad tegelsten, en saga om två sprängda torn, på 90-talet. Attentatet mot worldtradecenter nittiotre var tänkt att få tornen att falla. För mig hade allt redan hänt. Katastrofen förvånade mig inte. Den som skriver kan vaccinera sig, i förberedelsen, mot det högst oförväntade. Samtidigt i sitt inre genomgå skärselden eller det ohyggliga. Scenarier förbereder för ett krig. Ett krig som kanske aldrig kommer. Alltid beredd. Till högt pris. Evigt brinnande under en fosforgranat. Vitt ljus. Ängelns flykt.
Hur många känslor, febriga minnen, ruskas inte till liv att turbinernas öronbedövande vrål, av en dörr utan handtag som låses på utsidan. Hur många instängda känner inte att något inom ett ögonblick färdas, genomborrar, deras kroppar. Hur många får inte paniken, får inte avgrunden öppnad i sitt innersta, dödsångest. Av fotogenförbränningens vrål, drakens skall och feta andedräkt. Svart ljus, färjkarlens blick över mörka törstiga vatten. Jag ser en hand släppa taget om handgranaten. En säkringsring faller sakta som snö mot marken. Räknar sekunderna. Sju sorters kakor är aldrig nog. Döden vill ha allt.
Ängeln, den gamla och nya tidens budbärare, på uråldrig sanskrit, ett slags mytiskt väsen. Så vad bär hon för bud. Den heliga anden, hon.
I sömnen vaknar vi i den första dagen av resten av vårt liv. En järnhand håller dig. Släpper dig. Hjärtat bultar hårt. Ett nätt ljud, nålen som faller mot golvet, våldets ljud, jetmotorns maskinvrede, mantelrörelsen, sinnesintryck, upplevelser, kan återväcka och återskicka. Eller förpassa till tillstånd. Utan att förstå. Varför det överväldigande inte är den självklara räddningen utan ett bokstavligen överhängande hot tränger rakt genom alla barriärer. Helikoptern är förbunden med mitt hjärtas slag. De stannar samtidigt. Tiden.
Att befinna sig i upprepningens förbannelse, kanske orden ovan snuddade. Så var ska människan finna sitt läkande, hela sitt sinne. I vilket rum, i närhet till vad.
Det nya psykiatrihuset är fortfarande tänkt att placeras på platsen gamla lasarettet idag ligger, se bifogad pdf (bilderna är tagna från VLL/White Arkitekters presentation av förstudien).
När man läser förstudierapporten och betraktar illustrationen av ny psykiatribyggnad och inflygningsområdet samt höjdnivåer, så är det flera uppgifter och bedömningar som saknas. Inflygning från väst går delvis rakt över psykiatrihuset. Höjdskillnaden mellan byggnad och helikopter handlar om endast någon ynka meter upp till en handfull. Hastigheten är här mycket låg och helikoptern närmast hovrar i angörningsområde till nedsättning sker. Akustiskt förstärks bullret från de högre sjukhussidorna i norr och öst. Vinddraget sveper hårt över psykiatrihuset med kraftig virvel- och kastbybildning. Vid passage och landning.
Att vistas på takvåning är icke tillrådligt på några som helst villkor. Virvelbildningen kommer rotera luftmassorna i de slutna innergårdarna. Smuts och damm kan virvla upp kraftigt. Det finns faktiskt behov av en grundlig värdering av en risk- en konsekvensanalys, som bör utföras noggrant redan i en förstudie. Vilken anger cirka 500 landningar per år. Det ställs mycket omfattande krav på robusthet i nya sjukhusbyggnader i händelser av en olycka och vad som kan utmynna i ett katastrofscenario.
Har stått 25-30 meter under en hovrande helikopter som letat laddningsplats och upplevelsen är mycket obehaglig, jag fick själv ont i bröstet, stressad över situationen med ett litet barn som fick grus i ögonen och skrek av rädsla. Dånet, vibrationerna/resonanserna, kastbyarna och damm/grus som piskas runt och upp, ger obehag för de flesta. För känsliga människor, för människor som mår psykiskt dåligt, lider av sjukdom eller PTSD (posttraumatiskt stressyndrom), kan upplevelsen var direkt plågsam och rentav triggande.
Här måste en återkoppling göras till förstudierapporten s.19, 3.7 Buller, ”…Mätningen visar på höga ljudnivåer som inte är acceptabla”. Angående bedömningen av ljudnivån på de nya gårdarna i/kring psykiatrihuset. En vink om ljudnivåer kring en helikopterplatta ges i följande bullerutredning för Karolinska sjukhuset (avseende Haga), s.4 Bilaga Bullerutredning 4500 heli flygrörelser Karolinska Ramböll Men denna platta är utan reflekterande kringliggande ytor. De faktiska ljudmätningarna vid NUS/helikopterplattan är därför väldigt viktiga för beslutsfattarna att få på bordet.
Att ha en flygfarkost någon/några meter meter upp i luften har en mycket kraftig inverkan på närmiljön, på upplevelsen i framför allt de övre våningsplanen på en ny psykiatribyggnad. Inget jag önskar varken personal i allmänhet eller patienter i synnerhet som kommer vistas i byggnaden. Rättspsykiatrin är planerad till översta plan med sina behov av uteplats/terasser. Men mottagningar och avdelningar på plan 1 och 2 påverkas väsentligt. Att situationen är som den är kring helikopterplatten, idag, är en sak. Att bygga in ett miljö- och arbetsmiljöproblem i en ny psykiatribyggnad genom placeringen tätt intill plattan, inget jag förordar alls. Jag talar nu främst ur patientperspektivet. Jag har själv erfarenhet av PTSD. Och säkerhetsaspekterna och riskanalysen måste tidigt vägas in i en lämplighets-bedömning liksom eventuella behov av skyddsåtgärder.
Det finns således fler än ett skäl, att faktiskt beakta andra platser för en ny psykiatribyggnad, i öst eller sydöst, vilket jag tänker återkomma till.
PS. Ambulanshelikopterverksamheten gör ett styvt jobb under ofta svåra förutsättningar. Jag har ingen kritik mot denna verksamhet, mot piloter eller ansvariga. Men konsekvenserna är inte begränsade till miljömässiga, vad beträffar den absoluta närheten till det föreslagna psykiatrihuset. Det finns fler dimensioner, vilka jag försökt gestalta här ovan. DS.
Senaste kommentarerna