Aldrig försent att bojkotta Israel i Eurovision 2024, en återblick på debatten…

Bojkotten, av Israels deltagande i Eurovision 2024, som aldrig blev av

Jag tittar tillbaka på debatten kring en bojkott av Israels deltagande i Eurovision 2024. Här väljer jag ut Erik Roséns artikel i Aftonbladet från den 29 januari. Där uppmaningen är att kasta ut Israel från Eurovisionen. Sedan dess har inget förändrats, snarast förvärrats.

Jag tycker också Roséns krönika över händelser (om Eric Saade och klädval) är lika läsvärd, då Saade anklagade SVT för rasism efter att SVT kritiserat hans val av plagg vid scenuppträdandet i den pågående Eurovisionen i Malmö. Eric Saade uttalade att det är ”rasism” att förbjuda honom visa sin etnicitet på scenen. Att visa sin etnicitet på scenen är tydligen politiskt, och politiskt på fel sätt och ska regleras (i en tävling mellan nationer). Vad är det som får mig att känna mig som om jag befinner mig i Östtyskland på 80-talet?

——————————————

Linda Westerlind (Folkbladet 16/1) skrev en ledare kring debatten om bojkott och att inte politiker ska lägga sig i public service (dvs Sveriges Televisions programutbud eller utförande). Att det stjälpte mer än det hjälpte, om partiledare gav sig in i bojkottdebatt och ställer krav.

Jag tror fortfarande att man borde bojkotta Israels deltagande. Och att politiker och partiledare måste kunna ta denna debatt. Tillåta sig denna debatt. Att det finns gränser.

Mitt genmäle i Folkbladet handlade om att jag visst tycker att politiker ska kunna debattera Public service och dess programinnehåll eller nödvändiga bojkotter.

I dag, har fyra månader passerat sedan mitten av januari, kriget i Gaza har fortsatt i oförminskad takt och omfattning. De misstänkta krigsförbrytelserna haglar. Precis som anklagelserna om folkmord.

Det råder fortfarande ingen vapenvila, det fanns en öppning häromdagen, då Hamas gått med på villkoren i ett avtalsförslag medlat av Egypten och Qatar, men i det läget tiger Israel still (eftersom Netanyahu dels vägrar acceptera ett avtal som innefattar ett slut på kriget, dels vägrar stoppa anfallet mot Rafah [vilket alltså inte tillåter någon vapenvila]) och IDF (Israels försvarsstyrkor) fortsätter in i området av Rafah (där 1,5 miljoner palestinier uppehåller sig) som om inget hänt. Nu blockerar IDF även den sista gränspassagen (Rafah) och stoppar alla nöd- och hjälpsändningar. Även detta olagligt enligt internationell och humanitär lag. Och IDF har gett order till hundratusentals att omlokalisera igen,till platser som få anser livsdugliga (vatten, föda, logi).

Över en miljon palestinier är internflyktingar i Rafah. 80% av Gazas 2,3 miljoner invånare, har tvingats lämna sina hem.  600.000 barn finns i Rafah. Hungern, undernäringen bland tusentals, övergår nu successivt i massvält. Men detta är redan ett faktum i norra Gaza enligt FN: ”Northern Gaza in full-blown famine” [youtube]. Israel svälter nu medvetet ihjäl en befolkning [AlJazeera]. Brott mot mänskligheten. Ett subtilt, men reellt folkmord. För det är utstuderat och systematiskt handlat mot ett helt folk.

Igår upptäckte man den sjunde massgraven vid al-Shifa sjukhuset, där man återfann en mängd dödade, där man misstänker att ett stort antal sjukhuspersonal och patienter blivit mördade, vilket är under pågående utredning av Palestinska myndigheter. Totalt är det hundratals som blivit dödade inne på sjukhuset och däribland även medicinsk personal. Sjukhus, vars personal och patienter, ska vara helt fredade även i krig. Även dessa misstänkta krigsförbrytelser från IDF, är skäl nog för att ställa Israel åt sidan helt, även i dag, i Eurovision 2024, den 9 maj, i allt annat än nådens år 2024.

Därför en påminnelse, därför en uppdaterad version, även något förlängd, av mitt debattinlägg :

——————————————————————————-

”Även politiker borde få tycka till om vad public service ska göra”

 

Linda Westerlind skriver i Folkbladet (16/1) att politiker inte ska ställa krav på Public Service (SVT:s) verksamhet, eller lägga sig i, med hänvisning till Lawen Redar (s). Ska politiker alltid tiga still eller finns en bortre gräns?

Westerlind reser ett klokt frågetecken över att European Broadcasting Union (EBU) inte ser några hinder från att Israel deltar, därför att Israels krig fortfarande ses förenligt med EBU:s värderingar.

EBU:“We remain dedicated to protecting the values of a cultural competition which promotes international exchange and understanding, brings audiences together, celebrates diversity through music and unites Europe on one stage”.

Att förena Europa på en scen, eller tillåta nationer som utreds för krigsförbrytelser att deltaga, är frågan. När Ryssland uteslöts från Eurovisionen skrev SVT:s VD Hanna Stjärne: ”I den situation som Europa befinner sig i är detta det enda rimliga beslutet. Ryssland kan omöjligen stå på scenen på Eurovision när de invaderat ett annat land.”

Debatten borde handla om varför Sveriges Television, respektive EBU, förhåller sig så inkonsekvent när det gäller Israel till skillnad mot Ryssland.

Istället använder Westerlind moderaternas retorik för att såga Nooshi Dagdostars utspel och tysta partiföreträdare. Mattias Karlsson (m) använder härskartekniker, byter ämne, lanserar interna problem, misskrediterar Dagdostar som partiledare. Varför analyserar inte Westerlind detta osakliga bemötande?

Westerlind ser själv det djupt oetiska i att bjuda in Israel till Malmö. Är det fel parti och därför omöjliggör en bojkott? Ändå beklagar Westerlind att så få andra debatterar saken, samtidigt som Dagdostar och Vänstern skälls ut.

För en bredare debatt, måste den öppnas, bemötas sakligt. Inte sätta punkt före. Grunden måste vara att partier och politiker inte ska styra Public Service. Men alla politiker måste kunna debattera och bilda opinion.

Det anmärkningsvärda med Westerlinds påståenden, är att SVT inte kommer agera alls för att det är Vänstern som reser krav på bojkott. Utsagan blir tyvärr självuppfyllande om partier eller politiker ges munkavle. Om moraliskt vettiga inspel döms ut som politiskt felaktiga och oacceptabla, leder det bara mot tystnadskultur.

Uppskattningsvis 140 journalister har dödats i kriget i Gaza (9 maj), den 6 februari rapporterade FN om 122 dödade journalister och mediearbetare. Uppgifterna att Israelisk militär (IDF) anklagas för att avsiktligt rikta in sig på att döda journalister, borde stämt till eftertanke inom Public Service i Sverige och världen runt. Ett mycket starkt skäl för att sätta ner foten. Då som nu!

Det handlar om att göra rätt, inte positionera sig. Inte fastna i partitaktik och procedurala fördömanden som begränsar yttrandefrihet och hindrar nationella markeringar. Folkmordsrättegången vid ICJ i Haag måste bli en vattendelare.

Och är det inte folkmord enligt ICJ, så är det ett massmord med tiotusentals grova krigsförbrytelser. Av de över 34900 dödade i Gaza, är den största delen kvinnor och barn (70%). Mer än hälften av alla bomber som fällts är ”dumma”, dvs skadar och dödar utan urskillning, i stadsbebyggelse. Där i sin tur så många hjälparbetare, ambulans- och sjukvårdspersonal, och läkare, internerats eller mördats, beskjutits eller bombats. Det är veritabel slakt som pågår där inget är heligt (eller skyddas enligt internationell lag). Begravningsplatser har återfunnits efter massavrättningar och där till och med barn misstänkts begravts levande. Tydliga tecken på tortyr och avrättningar förekommer i hundratals fall. Detta är brott mot mänskligheten.

Den Israeliska Armén (IDF) förstör systematiskt och uppsåtligt oräkneliga byggnader, som vore det en sport att bryta ner och förstöra hela Gazas infrastruktur. Det är något närmast sjukligt över soldaters skadeglädje i sina internetpublicerade filmer. Gaza ska göras obeboeligt. Befolkningen slussas runt och trots instruktionerna upprepat bli beskjutna eller bombade i de så kallade ”humanitära zonerna”. Att använda ordet humanitärt, i Gaza, är en skymf. När den sista gränsövergången, Rafah, vid gränsen till Egypten, nu är stängd av IDF, sinar snabbt allt som är livsuppehållande.

I Gaza city är 74% av alla byggnader skadade eller förstörda. I Gaza är mer än hälften av alla byggnader skadade eller förstörda. Där sjukhusen beskjuts, bombas eller sprängs, där mördandet fortsätter bland skyddsökande och skadade i sjukhusen omedelbara närhet eller däri. Snart slocknar de sista sjukhusen, om de inte får bränsle till elektricitet.

I Gaza löper inte längre stora delar risk för svält, i Gaza råder fullt utvecklad svält. Israel har nu stängt (7 maj) den sista gränspassagen. Tiotusentals kommer långsamt dö eller få irreparabla skador för livet.

Den 5 maj publicerade UNWRAs chef Philippe Lazzarini ett pressmeddelande på FN:s hemsida, där följande citat väljs:

“…Only in the past 2 weeks, we have recorded 10 incidents involving shooting at convoys, arrests of UN staff including bullying, stripping them naked, threats with arms & long delays at checkpoints forcing convoys to move during the dark or abort…”.

Metoderna att stoppa all livsnödvändig hjälp är en ren och skär katastrof, en grotesk skandal, att inkapsla Gaza likt ett koncentrationsläger, där befolkningen ska dö svältdöden, påminner om ett gigantiskt förintelseläger. Det var och är också Turkiet och Erdogans syn på Israels handlingar som ”today’s nazis”.

När israeliska terrorister attackerar UNWRAs centralkontor i Östra Jerusalem, sätter eld på anläggningarna, visar det att allt har gått över styr och bortom all rimlighet. När inte ens FN åtnjuter respekt eller skydd, måste världens alla länder sätta mycket hårdare press på Israel. När folksamlingar i eldens sken skanderar ”Burn down the United Nations”, måste omvärlden reagera.

Ett försök att summera, då som nu (9 maj):

SVT:s styrelse förutsätts ta välgrundade beslut. Inte göra tvärtom, om parti dristar sig att ”vifta med” krav. Men för att SVT ska se vart opinionen pekar, krävs en bred politisk och massmedial debatt. Även av ledande politiker och partiledare.

I debatt och opinionsbildning måste alla kunna delta. Utan den riskerar Public Service bli en nyttig idiot som normaliserar krigsförbrytarnationer (eller massmördarnationer) att delta i ett Eurovision Song Contest som ska skapa gemenskap över alla gränser.

Var är den gemenskapen i dag? Hur skapar vi gemenskap över alla gränser när ett pågående folkmord sker rakt framför oss.

Libanon, Marocko och Tunisien, är länder som tagit avstånd till Eurovision, just på grund av Israels medverkan under årens lopp. Gemenskap, är bara för vissa länder och inte andra. Europa är de dubbla måttstockarnas paradis.

I så många avseenden har Eurovision spelat ut sin roll, även som spektakel och underhållning. För det går inte att förbise de nationalistiska manifestationerna av länder som begår folkmord. Flertalet palestinier anser att detta pågått ända sedan 1948, då Nakba, katastrofen, en gång började. Och den har inte slutat, inte på långa vägar, inte på Västbanken heller.

Linda Westerlind skriver (16 januari) att bara en vapenvila kan ge Eurovision 2024 dess mening: ”united by music”.

Undertecknad hävdar att mer än vapenvila som krävs:

att all nödvändig humanitär hjälps släpps fram till Gaza

att UNWRA ges fullödigt stöd som central aktör i hjälp- och återbyggnadsarbetet

ett fredsavtal, med en tvåstatslösning

att Palestina godkänns som medlem i FN

att Israel avskaffar sitt apartheidsystem,

att de olagliga bosättningarna upphör,

då och endast då, ges legitimitet för Israel att delta i Eurovision.

//

Tommy Streling, oberoende debattör (uppdaterad version, med vissa smärre tillägg 9 maj 2024)