Att göra ingenting…

Hjälp!

Så satt vi i sofforna efter en god middag och tv:n kräktes ljud. Där och då drabbades jag av smärre panikattack! Så här i semesterns vingliga början. Jag kände plötsligt ”Shit, is this it?!”

Utanför vräkte regnet ner. Katten sov lugnt i sitt träd, kiddo låg helnöjd och slappade efter bilresan! Men jag -morsan MOI-jag flippade ur!

Fram med telefonen, började googla sista-minuten-resor (åt fanders med den lilla detaljen att det är olämpligt att jag reser ensam med min son pga min sjukdom), jag började googla biobiljetter, jag började googla aktiviteter, jag övervägde att dra oss upp till stugan ty plötsligt drabbades jag av den där känslan av att semester MÅSTE betyda ACTION!

Precis det som jag just konstaterat att jag inte alls vill ha.

Jag vräkte mig upp och tvingade ut kiddo. Vi åkte förbi hans kompis som hakade på, sedan rullade vi hem till oss! Hem HEM…I mitt eget hem, bland mina saker, bland mina tavlor, bland mina orkidéer hittade jag lugnet. Jag påtade med blommorna och rensade kylen, barnen passade på att titta till Mac:en sedan låste vi och släckte och gav oss iväg ut i regnet!

Att göra ingenting är banne mig mycket svårare än att göra 100 saker samtidigt!

//a