En sorgsen mantel…

Jag lever här i magsjuketräsket och vi tar oss fram dag för dag.

Jag skriver ofta personligt men mycket sällan helt privat. En sak som jag lovat mig själv är att aldrig skriva i affekt, det är sällan konstruktivt.

Jag vill bara berätta att just nu är jag ledsen. Mycket ledsen. Så där hela vägen in i hjärtat. Jag kan tycka… att när man gått genom eld och vatten, när man gjort allt långt över ens förmåga över en sjukligt lång tid, när man stått på blödande knän och ändå gjort sitt allra bästa, när man alltid alltid gett kärlek och så bemöts man av osanning och elakhet -Då blir jag ledsen.

Det gör ont som fan och jag hejdar inte dom tårar som faller. Dom måste ut.

Så tänker jag!

//a