Generationsboendet AB…

Ja, som fristående morsa gör man det bästa av situationen -Alltså bor jag och sonen i La Casa så att jag kan vila, sonen har supernära till skolan och kompisarna och snällaste Ugglan i världen ser till att jag äter och återfår ”jetten”!

Idag hände en högst intressant händelse i detta kollektiva generationsboende!

Sonen satt en trappa upp och spelade med sina kompisar online. Han börjar gapa något åt mig. Jag låg en trappa ner och spelade Candy Crush (eller annat likvärdigt tidsfördriv!). Jag svarade med hög och myndig stämma att OM han ville något kunde han komma ner ”-Vi skriker inte här!”

Han kom ner, vi löste det han ville och han stack upp. Jag låg i soffan och kom på att jag sett att man nu kan köpa ”Skogsluffen” -Varpå JAG ropar, glad ihågen, rakt ut ”-Pappa vet du….”

Då hörs abrupt från köket

”-Om du vill mig något kan du komma till köket. Vi skriker inte här!”

Det blev liksom gererationsteater på hög nivå, om jag någonsin börjar undrar varför min son skriker skall jag således börja med introspektion och ta itu med mig själv! Man lär sig alltid något i samspel med andra.

…å när jag nu äntligen börjar känna mig mera stabil har jag dragit igång telefonterrorn till f-kassa, ansvarig läkare, operationsplanerare, sonens pappa för att planera inför nästa ingrepp…. Ty, samma ingrepp som jag just gjort måste göras igen -INOM en månad!

Så kan det gå när choledochus är tunnare än en sytråd!

En dag i taget och så får jag vara glad att det inte var mig sonen frågade om det låg kvar aska på marken när jag var liten! Alltså efter Umeå stadsbrand vill säga!

DET är något att vara rysligt tacksam för! OCH för att jag har den familj jag har som finns där när det behövs, oavsett ålder!

//a