Tyst!

Vi är olika… Ja, alla är olika men jag och min son är också olika…om även väldigt lika.

Vad jag vill komma fram till är det här med spel och hur man hanterar spelsituationen. Mario-spel som kräver att man hoppar framåt i en bana, ibland i ett tempo som man ej får bestämma själv är värsta stressen i min värld. Me not like. Sonen kan hålla på slita sitt HÅR för att jag inte fixar en bana.

MEN jag har ett knep. Jag stänger av ljudet. Jag utesluter hörseln ur perceptionsflödet helt enkelt och på så sätt brukar det gå MYCKET bättre. Sonen är tvärtom.

Igår visade han mig en ny app ”Geometric Dash” där man skall studsa fram med en fyrkant och klara en bana. Detta till elektrisk musik a’la plink-plonk-sprojink (ja, jag GiLLAR sådan musik). Jag har föreslagit att HAN som vill ha ljud kanske skulle testa hörlurar för att ENBART höra spelet -Men den gubben gick han iNTE på!

Idag skall jag påbörja att tänka på vad vi skall ta med oss till stugan. Jag har fått grönt ljus att fortsätta min rehabilitering där. Miljöombyte känns ytterst angeläget. Jag vill absorbera energi från träden, sjön och gärna sitta ute om än med toppluva och täckjacka! Misstänker att det bara är att medta hela teknikarsenalen då bad och vattenkrig inte känns aktuellt.

Midsommar… Kan inte fatta att vi redan är DÄR!

Snacka om att tiden onekligen pinnar framåt fast man själv tycks stå blickstilla!

//a