Den svaga punkten…

På min arm har jag en ganska maffig blåning -Det är inte klädsamt på något sätt, men det är ett högst påtagligt minne från Karolinska. Sonen har kollat in den, satt sitt pekfinger i luften ovanför och konstaterat ”-Åh, en svag punkt”

Väldigt klokt formulerat för just nu vill jag inte ha något PET på den! Annars skulle jag själv säga att min svaga punkt är att jag är en känslomänniska. Det är min svaghet och min styrka. Därför är dessa dagar tämligen påfrestande -In a good way!

Idag tog jag mig i väg för att ta emot en student.

Man behöver bara närma sig en skola vid utsläpp så känner man energin i luften. Glada rop, fina kärleksfulla plakat, förväntansfulla föräldrar, syskon, släkt och vänner som alla står och väntar på att få ta emot ”sin” student som skall släppas ut i friheten och framtiden. Det är blommor och blå/gula band, det är lövade flak och ett sorl av glädje.

Tjuten, ropen, skratten och skallen som ekar när dom vita mössorna stormar skolgårdarna är faktiskt en upplevelse.

När jag såg studenten ställde jag mig bara och väntade en stund och tjutet när hon fick syn på mig var som en signal för tårarna. Hon var ju så fin, och det är en big deal att ta sig igenom skolan, avsluta och göra klart. Det är sådant så många bara tar för givet men det är inte lätt att vara ung, med alla krav, förväntningar och den ”värld” som skolan trots allt är.

Jag var bara så lycklig att vara där, för henne, och dela ögonblicket -Jag är ödmjuk och tacksam för möjligheten!

I morgon är det skolavslutning för sonens del -Sommarlovet ligger framför honom som ett oändligt hav av frihet och paus från världen som kallas skolan. Efter middagen ikväll undrade han om vi inte kunde göra något ute tillsammans -Att ha en morsa som vilar, stönar och har ”bergochdalbanehiiiiiir” i buken är väl sisådär.

Det gick det också och jag är så glad att känna att jag är på väg ”upp i sadeln” igen. Jag tänker skynda långsamt, men jag tänker fan inte låta smärtorna hålla mig fånge i soffan en sekund längre än nödvändigt. Jag är så innerligt less. Så pass less att jag överväger att låta tapetsera om vardagsrummet.

Sååå jag må ha en svag punkt på min vänstra arm, men DEN stoppade i alla fall inte mig idag, inte i kväll utan jag har fått glädjas och skrattat med en student och med min son denna, faktiskt, soliga tisdag!

En vecka post-ercp…. Jo man tackar!

//a