Vägen till psykbryt…

Jag accepterar min kroniska sjukdom Primär Skleroserande Cholangit. Jag får finna mig i perioder då jag är sämre -Så har det sett ut dom senaste fem åren. Jag får gilla läget med perioder då jag ligger hemma i soffan som en frikking fånge på grund av smärtor och allt som medföljer förkalkade och täta gallgångar inne och utanför levern. Punkt.

Jag förstår att ingen kan ge svar på hur det ser ut nästa år, om fem år eller tio -Jag är hänvisad till här och nu.

Jag vägrar ge mig, jag söker hjälp och söker ny hjälp att hantera tillvaron, att hantera smärtor -Det finns inte på kartan att börja tugga hår utan prioritering framåt, göra det bästa av situationen, lära, växa och tänka om!

Lyckligast är jag i vardagen, när allt rullar. När jag kan jobba, om än bara några timmar per dag! Då är jag tacksam, känner mig frisk och upplever en god hälsa.

I maj blev jag utförsäkrad från förkringskassan. Jag har haft en fantastisk handläggare som hjälpt mig hela vägen, som varit tillgänglig. 

Så jag tillhör nu, precis över ERCP-perioden och konvalescensen, arbetsförmedlingen. Jag gör mina månader på ”Arbetslivsintroduktion” tills jag, i augusti, återvänder till Försäkringskassan. Jag, som i grund och botten, har en heltidstjänst! Och nu börjar jag verkligen känna mig jäkligt sjuk, onormal och som ett ufo som ber om visum till universum. Typ!

Jag har oroat mig till vansinne för utförsäkringen då jag redan på förhand anat vidden av pappersinfernot som skulle komma. 

Nu börjar vansinnet vara realitet -Ty, i arbetsförmedlingens värld är det min A-kassa som skall betala kalaset, rättare sagt, jag har den rättigheten efter att ha varit med i ett fack och a-kassa sedan urminnestider.

Att begära pengar från Unionens a-kassa verkar vara miljoner gånger värre än bukspottkörtelinflammation!

I min första ansökan skickade jag in tre gedigna luntor intyg -Fick tillbaks att det inte var nog! Dom ville ha mer. Jag fixade mera intyg från min arbetsgivare som mina föräldrar postade samma dag som jag gjorde ingreppet på Karolinska.

Nu har nästa brev kommit. Från unionens a-kassa… Nu vill dom ha två nya intyg (läs: luntor) från Försäkringskassan samt ännu mer förtydligande kring mitt arbetsgivarintyg för 2012 från min arbetsgivare!

Att ringa Försäkringskassan med beräknad kötid på 28 minuter för att förhoppningsvis få fram rätt intyg och få den hemskickade tar några dagar.

Att få intygen från min arbetsgivare, där löneförättaren sitter på HK Stockholm, går fort MEN hon måste fylla i pappret Unionen skickat, som sedan måste till mig för att skickas iväg… Det tar några dagar.

Å om inte Unionens A-kassa får allt inom 14 dagar kan dom tydligen inte pröva min rätt till ersättning! 

Jag förstår och fattar, jag är inte dum i huvet, men det gäller ersättning för tre månader, men i förhållande till volymen intyg dom begär känns det som att jag begär att dom ska plocka ner månen åt just mig!

Stress försämrar PSC. Jag håller fortfarande på att återvända till livet efter ingreppet. Just nu känns Unionens a-kassa som en flåsande vampyr som suger ut varje bloddroppe jag har i min kropp. 

Detta är den krassa verkligheten när man har en kronisk sjukdom som påverkar tillvaron. Självklart kommer jag fläska fram intygen som en klase vitlök åt vampyren -Jag är tyvärr inte snorrik! Än! 

…men jag är i alla fall optimistisk!

Alltid något 🙂

//a

PS: OM psykbrytet kommer lovar jag att återge det i detalj!