Telefonen ringde…

”-Får vi kasta vattenballonger?”

Kan säga att jag inte är helt van över att få den frågan 1 Mars! Är inte heller van att stå i skolan och konstatera att sonen redan är hemma. Det har varit lite mycket kan jag tycka och jag är fruktansvärt trött.

Just tröttheten är det värsta jag vet därför blev jag oerhört glad över att få ett samtal från en person med PSC

Det var otroligt givande, roligt och befriande att höra att alla dom tankar, känslor och upplevelser jag haft delades av någon som förstod, att få skratta tillsammans med någon åt dividerandet man möter på akuten om man åker in om huruvida det är kirurgen eller medicin som skall ta hand om en, hur desperat man kan känna sig när man skövlat igenom typ hela Netflix för något annat orkar man inte med och hjälplösheten man kan känna över att inte veta ett skit om prognos eller framtiden -Förståelse är svårt, därför upplevde jag samtalet väldigt värdefullt och positivt.

Jag är också glad över att en vän vill låna mitt pussel med konstiga bitar för det kommer jag aldrig orka ta mig an!

Nä, nu skall jag gömma ballongerna så att dom inte dyker upp förrän om några månader!

//a

PS: Eller jag tror inte jag gömmer dom för jag har inte så bra erfarenhet av att ”gömma” saker eller ens tänka tanken.

PS2: VART hittar man snygga jeans a’la bootcut?!?!?!?! Hur svårt skall det vara??!?!?!?!?!!?