11 januari 2011…

Dagens tack går till Facebook som numera gör det möjligt att snabbt se vad man skrev för hiskeligt många år sedan!

Morfar ska demonstrera ångmakinen. Tålamod saknas. Istället kastas det in ännu en metatablett. Vad händer? Ångmaskinen drar igång -låter som den ska explodera, hjulet snurrar i 120 knyck, morfar vispar ut en metatablett som brinner på diskbänken. Hysteriskt vispande med disktrasan för att släcka. Ångmaskinen tjuter. Sonen ser med skräckblandad förtjusning på, jag skrattar så tårarna rinner. Boys will always be boys.

Jag kommer faktiskt ihåg den där kvällen även om det nu är sex år sedan. Det skulle enbart vara pedagogiskt och lite demonstration av ”leksaker-som-kvalar-in-i-anikrundan-men-som-ännu-är-kul-tydligen”. I stället blev det överdrivet dramatiskt.

Tarzan var så nöjd över att få plocka fram sin ångmaskin och min son var så himla nöjd över att han skulle få vara med och ”elda”-Å så händer inget, tillräckligt snabbt, utan i stället hetsas det fram en frenetisk värme. Jag kommer ihåg ljudet av maskinen. Den liksom hamrade/hoppade där på diskbänken i en rent ilsken hastighet. Å så tjöt den.

Jag förstår att även min far insåg att maskinen lät väldigt ansträngd eftersom han började vifta med disktrasan för att få bort lite ”ved/kol” ur ”ångpannan”. Istället för att allt blev lugnt fortsatte maskinen leva rövare och på diskbänken brann alltså en tablett. Tarzan skulle således både släcka eld, sköta en överhettad maskin samtidigt som han också såg ut att vilja ta skydd.

Min son står med sina stora blåa ögon uppspärrade och tittar förundrat på allt som händer -Vilken grej!

Själv hjälpte jag då inte till för att underlätta situationen för jag hade fullt upp med att skratta samt att vara redo att dyka ner under bordet i händelse av att metalldelar skulle börja flyga runt i luftrummet

Sonen har då aldrig velat elda ångmaskin igen!

Jag älskar minnen som får mig att känna den där innerliga värmen över mänskliga situationer som spårar ur, där det är tänkt på ett sätt och så blir det så totalt annorlunda och SÅ mycket roligare och starkare minnen -Kom ihåg, prefekt är inte alltid bäst, mänskligt är underbart!

//a

Etiketter:

2 kommentarer

  1. Alice

    Anna! Du är helt suverän på att beskriva en situation, det är faktiskt värt all magont för återhållet skratt! Kramar! Alice

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.