Snubblar in i julen…

Fullproppad med påsar, kassar och papperskassar snubblar jag mig in i min minimala hall. Katten kommer lycklig ner för trappan och möter mig med mjau och kurr, hon rullar på den minimala golvytan bland mina kängor och påsar -Som för att säga ”…nu är det jul…”

Julveckan har inte varit i närheten att vara det jag hade tänkt. Det har liksom varit vansinnes utbrott denna morgon a’la Cruella DeVill som kulmen av en maximalt påfrestande period.

Jag är trött men glad -Det gjorde mig glad att vara på jobbet och det gjorde mig ännu gladare att min fina vän hade hållit sig kvar på stan och inväntade mig när jag slutade.

Tillsammans gjorde vi ärenden, vi skrattade och gick armkrok -DET gav mig slutligen lite feeling att julen faktiskt är på tröskeln.

Så därför tänkte jag sno ihop lite saffransbröd så här på kvällskvisten, baket började med att jag fick garva då jag konstaterar att mitt kök tydligen är på väg att ge upp.

Lådorna från 70-talet som är gjorda i någon form av plast med en häftad front av ”trä” lossnade och piper ut…

Jag kunde inte annat göra än att skratta. Jag har jobbat, jag har fixat julavslutning, jag har fått erbjudande att komma till Karolinska, Huddinge och vara med i en diskussion rörande PSC (patientperspektiv), jag har för första gången ordnat BRA julklappar och den allra bästa till min pappa Tarzan!

Känns riktigt gött att sitta i köket och känna doften av saffran och kaffe, katten som snurrar, sonen och hans kompis som skrattar – Tänk så bra allt kan bli även om vägen dit innebär att man freakar ur och kör som en idiot så att gruset sprutar runt däcken.

Julefrid -Välkommen in!

//a