Något att ta på…

Ältande.

Jag ber om ursäkt men detta är min blogg och jag ältar vidare surdegen! Jag kom och tänka på förändring. Hur vi växer och förändras med tiden är vi rätt medvetna om men det jag upplevt bisarr, märkligt och väldigt obehagligt är hur man hanterar att ha blivit utraderad.

När ”ballongen sprack” så var jag, som jag skrivit, bara ett fragment av den person jag en gång varit. Jag gick i den vevan till min frisör som jag hade haft tidigare, dvs innan utraderandet. Hon är fantastisk och var eld och lågor över att se min kalufs, jag hade tydligen fått bättre hårkvalitet och tjockare hår (alltid något!). Hon tog därför vid, där vi, 18 månader tidigare hade slutat -Det vill säga planen om ett asfaltsmörkt hår med djupt mörkblåa slingor. Jag bad henne klippa topparna.

Hade jag där och då färgat håret hade det varit en livs levande fraggel som hade stapplat ut i decembermörkret. Det hade varit så vansinnigt galet, och så fruktansvärt fel. Man måste vara den man är innan man börjar med accessoarer liksom.

Jag har haft tre smycken på mig undertiden jag raderats ut. Ett hjärta som min far hade sett på en flygplats och köpt till mig, en uggla som jag fått i födelsedagspresent av mina föräldrar samt ett armband som jag fått av min bror och hans familj. Jag har burit dessa smycken varje dag och det har varit livsviktigt för mig. De har haft en sådan stark betydelse för mig för det har varit påminnelser om vem jag ÄR och vart jag kom ifrån. Smyckena har jag diskret kunnat ta på för att få kraft då jag kunnat tänka på mina rötter och min familj.

Jag behöver inte bära något idag.

Bara en sådan sak ger all anledning att se framemot helgen.

//a