Etikett: att ringa sos alarm

SOS tips….

Av , , 2 kommentarer 16

Japp, jag kan inte låta bli att reagera på nyheten om killen som ringt SOS Alarm i höstas.

16-åringens” samtal till SOS

Han uppger att han är skjuten (han var även knivhuggen), hans kompis var död (också skjuten) och samtalet som P4 Jönköping (Sveriges Radio) publicerat ger i alla fall mig smärre panik och ångest att lyssna på.

Jag tänker om JAG vore 16-år, blivit skjuten flera gånger OCH knivskuren SAMT att polaren ligger död så är jag inte helt säker på att jag skulle kunna vara riktigt lika tålmodig som killen faktiskt ÄR. Han blir ju dock tillsagd på skarpen att skärpa sig OM han vill ha hjälp… Jisses.. bara att hålla i hatten so to speak!

Jag har lyssnat EN gång och det räcker. Jag har, som invånare i trygghetsnarkomanernas land därför lagt några saker på minnet OM jag skulle bli tvungen att ringa.

1. Nummer ett måste vara att vara rätt trevlig, vänlig liksom

2. Ha alla uppgifter längst fram i minnesbanken som personnummer, mobilnummer, namn, adress och jag tänker att EXAKT GPS-lokalisation kontinuerligt bör hållas pinfärskt.

3. Komma i håg att kunna motivera VARFÖR jag kan göra si fast Så har hänt (gärna medicinska kunskaper, jag tänker att neurologiska, kirurgiska och anatomiska kunskaper är A-O så att man kan MOTiVERA varför man kan göra si fast så hänt OM den som tar emot samtalet har bestämt sig för att ha spärrvaktskostymen på sig!

SOS Alarms presstjänstansvarige Anders Klarström säger i Aftonbladet att ”-Bemötandet kunde ha varit bättre”. Jag är ingen expert men det håller jag faktiskt med om!

Som motvikt till detta vill jag samtidigt tacka SOS Alarm den gång jag själv blev tvungen att slå dom där darriga siffrorna. Min son var 7 månader och 19 dagar när han i ett ögonblicksverk åkte rakt ner för källartrappan i sin gåstol… TROTS grindar och alla säkerhetsanordningar man som småbarnsförälder kan ha så GLÖMDE jag det EN gång… Och då hände det.

Jag minns att jag fattade omedelbart vad som hände så fort dom där skrangliga plasthjulen började låta mot trätrappan, jag formligen stod på hälarna ner för trappan. Sonen skrek, jag skrek. Så kom smällen när ekipaget välte mot golvet längst ner. Jag hann inte fånga den skenande stolen. Jag var nere samma ögonblick som smällen kom, huvudet mot golvet. Jag lyfte upp honom. Han blödde inte och han var vid medvetande.

Jag flög upp för trappan och kastade mig över en telefon och ringde Ugglan. Jag skrek och skrek och hon hörde inte ett ord jag sa. Jag var fan redo att kasta telefonen i golvet. Jag upprepade gång på gång vad som hänt men hon HÖRDE icke vad jag sa. Frustrationen och paniken, skräcken och den totala maktlösheten vällde över mig så jag tänkte ”-Jaha, nu spyr jag”. Hon sa ”-Jag kommer”

Då var det som att jag kvicknade till och insåg att det inte var min morsa jag skulle ringa utan 112. Totalt ologiskt i katastrofen. Jag slog med fruktansvärd koncentration, med darrande fingrar som bara ville slå fel gång på gång…

En lugn kvinna svarade och jag tror hon sade ”-SOS Vad har hänt”

Jag minns att jag rabblade, som en robot, mitt namn, adress, berättade att min son åkt utför trappan och sedan sade jag ”-Jag hanterar inte situationen”. Hon sade direkt att hjälp var på väg och lugnade MiG med att säga att det var ett gott tecken att sonen skrek. Hon sade säkert mera men jag har inget minne.

Morsan kom kutandes (tackålov bodde dom nära!!!). Hon tog direkt sonen och tanken var att jag skulle klä på mig. Jag drog på joggingbyxor och en fleecejacka. Jag försökte få tag i sonens pappa, som just denna dag GLÖMT mobilen hemma! SÅ mitt i kaoset kom jag på att han skulle och KLIPPA sig så jag ringde frisören och förklarade i panik vad som hänt och OM han skulle dyka upp så skulle han upp på akuten a.s.a.p! Frisören lät lika förskräckt som jag kände mig när jag avslutade samtalet.

När jag kom in i köket såg jag min son i min mors famn. Han hade inte längre färg i ansiktet. Han var GRÅ. Han var tyst. Då kutade jag ut på gatan för jag insåg att jag kanske måste hjälpa ambulansen att hitta in i myllret av hus. Dom kom. Dessa män som kom in i min hall. Den första tog tag i mina armar och sade ”-Nu måste mamman andas”. Jag har inget minne av hur dessa män såg ut, men dom är verkligen sanna mänskliga änglar med sitt lugn. Snacka om SUPERHJÄLTAR i min värld!!!

Dom kollade på fallhöjden som beräknades till 2,5 meter, jag hade uppgett 10 till SOS -Som sagt… Det fanns ingen logik, det var panik.

Jag fick klättra in i ambulansen och sonen fick åka i min famn. Ambulanspersonalen satte på mig säkerhetsbältet. Så rullade vi ut från gården. Jag fick frågan vad sonen hade för personnummer. ”-Jag vet inte” svarade jag totalt tom. För jag hade ingen aning vad han hade för personnummer. För jag var en USEL mamma som låtit denna olycka hända. Det var mitt FEL. Det var JAG som var ansvarig och det var JAG som GLÖMT grinden.

Halvvägs in till NUS började sonen tuppa av. Jag uppmanades att tala med honom, mjuka honom. Jag gjorde som dom sa, men hela jag var någon annanstans. Jag var, i tanken, hemma. Där julgranen stod klädd. Där julklapparna låg framme. Det var den 21 december. Där och då bestämde jag mig för att om sonen skulle dö, så skulle jag aldrig sätta min fot i huset igen. Det var allt jag tänkte på. Julklapparna. Dom där jädra julklapparna. Tänk om han aldrig skulle få öppna sitt fisherprisetåg?!

Vi rullade in på akuten. Människor. Så många människor jag låg på britsen sonen låg på mig. Sladdar, blodtryck. Läkare. Sköterskor. Undersköterskor. Frågor. Alla frågor. Hur har det hänt? Vem var ansvarig för barnet? Hur kunde det hända? Hur länge sedan? Hur högt? Jag låg och gav alla svar som dom behövde, jag förklarade utan omsvep att det var mitt fel, att det var jag som varit ansvarig och att jag brustit för ett ögonblick. Om och om igen, samma frågor, nya läkare. Alla var helt fantastiska!

Jag minns ambulanspersonalen som sa ”-Kommer gå bra det där” innan dom försvann och jag låg där med min tomma blick, allt stod liksom stilla och hände samtidigt i supersonicspeed. Sonens pappa kom in i traumarummet. Då brast det för mig. DÅ kom tårarna. När han kunde ”ta över” kunde jag gråta mina tårar av skräck och skam. Jag som tyckte att jag var en BRA mamma. Bra mammor stänger ALLTiD grinden, dom glömmer minsann ALDRiG… Men jag… en helt vanlig krass kvinna med skavanker… JAG glömde! En gång. Det räckte. Jag minns ljudet av skramlande plast mot trätrappor, jag hörde det så fort jag slöt mina ögon i flera veckor efteråt. Helt klart trauma!

Jag skrev en insändare/krönika om denna händelse på ett föräldrar forum. Jag kallade texten för ”Nuet är allt vi har”… Därför är allt så glasklart i mitt minne än i dag… Så många år senare!

Vad jag ville säga är bara att NÄR det händer -DÅ är det inte helt säkert att man är logiskt, rationell, trevlig eller ens talbar. Det bara HÄNDER massor runt ens huvud och man bara ÄR mitt i det hela. Jag har den djupaste respekt för killen som ringer in till SOS Alarm. Jag tycker han gör det fantastiskt bra, som till och med säger ”Snälla” flera gånger. Han var skjuten flera gånger och knivskuren. Han kompis var ihjälskjuten.

Alla kan ha dåliga dagar och jag är väldigt tacksam för att kvinnan vid SOS Alarm hade tålamod med mig den gång jag ringde och skrek… Tack! Jag är glad att jag inte behövde motivera varför jag trodde att sonen åkt utför trappan. Jag är glad att jag inte blev tillsagd på skarpen. Jag är glad att jag inte behövde upprepa min adress flera gånger, eller bokstavera den -Det hade jag aldrig klarat av i det värsta av ögonblick, när jag trodde att mitt barn skulle dö i mina armar.

 

//a

PS: Sonen fick komma hem efter ett dygn på sjukhus. Han fick en bula i pannan, inget annat. Gåstolen hade fungerat som ett skydd trots allt…. Så vi firade julen med tacksamhet och en nyvunnen ödmjukhet för det som heter livet!

 

 

2 kommentarer
Etiketter: