”-Jag vill ha en kamera. En riktig kamera. Att ta f.i.n.a bilder med” filosoferade sonen över lunchen.

Jag slutade tugga, kände en ögonlocket börja rycka, för att sedan re-la-la-laxa. Kameror, har vi väldigt gott om i detta hem MEN det han åsyftade var alltså en systemkamera, och den fina Canon som jag har ligger och dammar. Orörd sedan flera år tillbaks. För den är inte digital. Den är… analog?! Den kräver i alla fall en filmrulle och det har ju sedan länge blivit för jobbigt och komplicerat. Tar för lång tid i min värld.

Jag började fundera… Vart framkallar man foton idag?!?! Vart skickar man in en faktiskt filmrulle? Går det ens längre?! Jag älskar mina fotoalbum från förr, men det är väldigt få foton som faktiskt slår an, som sticker ut. Som är ”ögonblicket”.

När jag var barn/tonåring hade jag många brevvänner runt om i Europa, varje gång man skulle skicka i väg ett foto var det ett gissel, ett tidsödande och dyrt projekt. Först ta max en eller två bilder. Sedan vänta på att rullen var slut (dvs vänta på att några andra fotonödvändiga tillfällen skulle dyka upp). Sedan lämna in rullen. Vänta en vecka för att sedan, likt ett barn på julafton, galoppera till Domus ”City Sound”och få sprätta upp förpackningen och med darrande hand kolla igenom korten.  Jahapp… Den där bilden man tog lyckades man blunda på… Crap! Suck och livetsundergång.. Typ!

När jag var mellan 20-30 år kunde jag och min kompis knäppa flera rullar hejdlösa bilder, jaga ner till FotoQuick, för att sedan skratta så vi tjöt åt resultaten -Utveckligen gjorde i alla fall att det gick snabbare.

Så kom digitala kameror som en gåva -Det var bara minneskortet och batteritiden som satte gränsen. Man tog bilder och tankade in i datorn, bara att välja och vraka vilka som skulle få vara kvar. Det var ett gissel för somliga som aldrig orkade tanka in i datorn. Ett drama utan motstycke om datorn kraschade. Och så många bilder som aldrig kom ut i ”verkligheten” PÅ papper, in i ALBUM!

För cirka fem år sedan slutade jag skicka över digitalabilder till ProPrint för utskrifter, så det finns ett glapp i fotoflödet -Rent konkret på papper alltså.

Sedan dök ju iPhonen upp och då var det allt jag ansåg mig behöva. Nu försöker jag göra fotoböcker. För att kunna ta fram och titta på dom där utvalda bilderna. Fördelen är att det bara blir ”ögonblicken”. Jag har även en airprinter så jag kan skriva ut bilder direkt från telefonen. Crazy men det fungerar riktigt bra -MEN det är inte bilder tagna med en systemkamera!

Ibland, men bara ibland, kan jag faktiskt sakna gisslet med fotorullar, framkallning och hela snurren -Det fanns en charm! Å andra sidan skulle jag aldrig acceptera det i dag.

Det tar för lång tid i en värld som skenar!

//a

PS: Jag skall fråga Tarzan om vi kan få låna hans digitala systemkamera för att se om vi tycker det är så himla roligt!