Hösten har onekligen varit bra för min del. Tiden har gått fort och vips var det december och snart vänder detta kompakta mörker mot ljusare tider! Optimist? Jamen visst!

Så kom då denna dag -FREDAG- (av alla dagar) som det absoluta mest ultimata lågvattenmärke av alla.

Att reaktionen på vaccinet tagit hårt på mig har jag ju redan gnällt och gnölat högljutt över MEN nu tycker bevisligen gallgångarna och levern att dom fått för lite uppmärksamhet -Alltså lamslog dom mig denna morgon.

Tillvaron kan bli så bisarr mellan varven och när man kallsvettig, sammanbiten, osminkad, iförd mjukisbyxor kämpar på Ica med att få hem mat, då kan i allafall jag hålla mig för skratt. Den nya telefonen skulle hämtas ut PERSONLiGEN och det var samma bleka stubbe som snubblade in på Coop (Tarzan, tack för skjutsen!) och anledningen till att det kändes väldigt viktigt berodde helt enkelt på att min andra telefon totalt dött….

Tur sonen och hans små skapelser får mig att le!

På kvällen har jag börjat ”vänja” mig, sonen har hjälpt till att rota fram ”julgransfoten” och jag har suttit på golvet och vikt ut och fluffat kvistar… Sedan gick det utmärkt att använda hammaren på granen som såg dum ut. Det var ”stammen” som blivit vääääldigt lång, gick bra att ta en tung hammare och smacka ner den några snäpp.

Nej men nu skall jag ta och klia mina kliande handflator en stund och hoppas innerligt att jag slipper klådan under fötterna!

//a