Jag ser bilen rulla iväg. Jag ser sidorutan rullas ner och en hand som sticker ut och vinkar till mig..

”-Hejdå, jag älskar dig!” ropar min son

Jag ler och vinkar, och ropar tillbaks. När bilen svänger och försvinner ur synfältet lägger jag spontant mina händer mot hjärtat och en tår rinner ner för min kind. SÅ är förmodligen semestertider för väldigt många föräldrar som lever halvtid med sina barn -Det suger, och det suger rejält!

Det är bisarr och det är onaturligt, som min vän formulerade det, men som man bäddat får man som bekant ligga. Det finns inte utrymme för egon när man har barn, det är hela tiden barnet i fokus -Oavsett vilken ålder barnet är.

Jag känner så många föräldrar som klättrar på väggar, lever på popcorn och gnager naglar när barnen åker i väg. Det är frågan om en vecka, tre veckor, fyra veckor. Det är tid man som förälder inte delar med sitt barn och det är just det som är så bisarr. Självklart är det också så, som ensam förälder att man andas ut en smula när man lämnar över ansvaret men när allt stått stilla, allt blivit tyst… Då kommer den där känslan av saknad och längtan!

Jag tänker, att detta är mina känslor som jag som vuxen har… Hur ska det då inte kännas i barnens hjärtan? Någon klok läkare formulerade det så att när man som vuxen skiljer sig tänder man längtans låga i deras hjärtan för alltid, en längtan efter att få ha sin mamma och pappa tillsammans igen.

Jag önskar att alla separerade föräldrar hjälper sina barn med denna längtans låga och inte kväver den med bråk och hårda ord i sommartider!

Jag försöker verkligen se det som en gåva för mitt barn att han får åka på äventyr med sin pappa och deras lilla nya familj. Det gör mig glad och varm att se att han är glad och jag vet att han är trygg MEN det hindrar ändå inte tåren att rulla nerför min kind. Ja… där är jag helt enkelt ego… Å det tillåter jag mig vara! En stund!

Alltså gäller det att distrahera sig själv. Typ Ikea…

Det enda jag kan konstatera är, att den ovillkorliga kärleken man hyser i sitt hjärta till sitt barn är en ocean av glädje och sorg, det är längtan och lycka, det är livets alla kontraster i ett tvinnat band starkare än något annat.

Så nu skall jag sluta sobba, jag ser framemot samtal om Toys’R Us och lemurer, jag ser framemot att lyssna på hans äventyr när han återvänder.

Det är alltså bäst att jag ser till att ha något att berätta för honom när han är tillbaks, för sådan är han, han vill att vi delar erfarenheter, något jag är oerhört glad och tacksam för. Jag vill självklart veta vad han gjort och det är banne mig rart att även han vill veta vad jag haft för mig!

Å tro mig, att se en hel säsong Californication imponerar icke på människor i den generationen.

//a