Etikett: sjukstugeträsket

Semesteransökan?!

Av , , 7 kommentarer 21

Jag har funderat på om jag ens skall skriva. Men jag inser att det är precis vad jag skall göra. Det är just i detta läge som jag befinner mig i nu som är så intressant i kråksången. Tycker jag.

Ty, inte långt efter hemkomst ringde min ansvarige läkare från Medicin och det visar sig att det råder väldig förvirring och tveksamhet till OM kirurgen tog cytologiprover i tisdags eller inte.

Jag vet att kirurgen iNTE gjorde det i maj eftersom ”jag ändå skulle behöva en behandling till”. Jag tyckte att DET redan DÅ lät som ett riktigt uselt argument för att skippa en provtagning som för en enskild människa kan ha en livsavgörande roll i det hela.

I maj fick jag en inflammerad gallgång som komplikation. Denna gång fick jag en retning på bukspottkörteln samt någon form av magsår. Jag kan säga att jag är långt ifrån pigg och altert och jag inser att det inte blir jobb för mig innan ”semestern”. Det blir nu en månad att enbart återfå någon form av driv i stegen igen så att säga. Det innebär en massa konsekvenser privat, ekonomiskt och rent fysiskt.

MEN just nu… Är det vad jag behöver. Jag behöver ”lukta på blommorna” och bli stark -Så enkelt är det!

Att därför inse, att den där provtagningen verkar ha ”fallit mellan stolarna” gör mig frikking sjövild -Faktiskt!

För jag vill givetvis att proverna tas. Men en tredje ERCP känns faktiskt, just nu, som mer än jag orkar tänka på! Inte med facit på hand, hur jag reagerar på dessa ingrepp. Smärta från bukspottkörteln är ohyggligt!

Det är i detta läge, då Murphys lag fiser en i ansiktet som dom ytliga bekantskaperna ”dunstat”. Då det inte är så tokroligt längre… ”-Men snälla, berätta då något roligt i stället, jag orkar inte HÖRA på mera elände”

Jag ser det mesta här i tillvaron med humor, men man måste också kunna tala ärligt, öppet och sant om hur det f.a.k.t.i.s.k.t är. Varför paniken att livet jämt skall vara så sjukt festligt och kul, när det trots allt är genom kontrasterna vi lär oss djupare glädje, tacksamhet och även sorg?! Jag bara undrar!

Det står alla fritt att vika igen öronen, sluta läsa, slipa bry sig… Men JAG kommer aldrig sluta bry mig.

Det är absolut lättast att göra sig själv till ett litet vrak, ett litet offer… Eller så vägrar man! Man fortsätter konstatera att benen behöver rakas och att solglasögonen saknas, man fortsätter med beslutsamhet framåt. Man ser framstegen och man glädjer sig över krafter som återvänder. Man är sjukt tacksam över en vecka på jobbet, man är glad över det lilla för det är just det som betyder allra mest i det stora hela… Och så planerar man optimistiskt framåt på saker som att ansöka om ”lämpan” för att få ta nya behörigheter till sitt körkort.

Imorgon är det alltså dags att börja nysta i denna härva och reda ut om proverna är tagen eller ej…. Jag börjar där. Kapitel 1 liksom… Så får vi se hur långt jag måste nysta för att finna svar!

Men… Jag är less… Spyless!! Faktiskt! Och väldigt trött…

//a