Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Etikett: naturresurser

Det omedvetna miljötänket

Av , , 2 kommentarer 18


Härom dagen såg jag något av en relik hemma hos mamma, nyss fyllda 91. Jag blir inte förvånad om den är 45 år. En sak jag skämts mycket för, en av ”shoppingväskorna”. Brunt tunt, starkt tyg med genomskinliga plastslangar över handtagen. En gång var de mjuka.

Skämdes gjorde jag i tonåren. Varför kunde hon inte köpa plastkassar som andra? Hon hörde inte på det örat.
Hon hade en större väska också, när det skulle handlas mer. Den fick åka på pakethållaren på den röda DBS:en, bruna bagen på styret. Hon hade en cykel från 1966 tills, ja nyss. Hon slutade cykla för några år sedan. Det kanske hände, men jag minns inte att hon tog bilen till sin affär ”Litet Bo”, en enda dag. Oavsett väder. När pappa var borta på veckorna stod bilen i garaget. När de skaffade stugan i Österselet blev det mer bilkörning sommartid.

Den gamla shoppingbagen ja. Skulle gissa att den fraktat hem 10-15 ton mat. Lågt räknat. Om hon varit så ”modern” som jag ville och köpt en kasse varje gång hade det kanske blivit 2500-3000 fler.

Att man inte blev skjutsad just någonstans alls har jag ofta tänkt på. Det var inte någon oginhet bakom det, man använde bara inte bilen så. Bilen gick mycket i jobb och ideell verksamhet och bränslet var ju minst lika dyrt då. Det fanns ju spark och cykel! Sen blev det förstås moped då. Bil så fort det var möjligt, eller strax innan.

Inte var familjen några miljöhelgon även om vi flyttade till Vännäs mycket för tågresornas skull sedan pappa kommit in i riksdagen. Få hade sådana tankar överhuvud taget på 60- och 70-talet. Mina föräldrar kom båda från bondhem och hade levt på nästan ingenting i början av äktenskapet. Det var fråga om att hushålla och då kom mycket ”miljö” på köpet. Potatis, morötter och annat skulle man odla och långtidsförvara hos farbror Kjells i Österselet och korttidsförvara bland syltburkar och saftflaskor i matkällaren hemma. Potatis sätter hon än vid sin sommarstuga, lilltanten. En syltburk har hon knappast köpt hittills.

Om vi ska prata miljöavtryck och resurshushållning, och det bör vi, så ska vi inte tro att det är nya uppfinningar.

Staten, skogen och kapitalet

Av , , Bli först att kommentera 8


Jag tycker det är klinkande klart att markägare ska ha god och snabb ersättning om de nekas att avverka sin egen ägandes skog. Det är ett överhetens ingrepp mot äganderätten som i en rättsstat måste kompenseras av det allmänna, av oss alla. Det var glädjande att skogsägarna vann.

Skogsstyrelsens chef som överklagat domen har trots allt en tungt vägande poäng i sitt resonemang. Det måste klargöras vem som kan få ersättning och när. Det kan inte bli någon cirkus á la den fornnordiske galten Särimner som åts upp på kvällen och levde igen morgonen efter. Det blir orimligt om en skogsägare som nekas avverkning får ersättning, säljer marken och nästa ägare också kan få 125 % av skogens värde vid ett nej.

Det är högst rimligt att detta oreglerade reds ut, men låt det ske riktigt snabbt för de drabbade skogsägarnas skull.

Läs gärna Skogsstyrelsens chefs debattinlägg.

Hållbart förr och nu

Av , , 2 kommentarer 5


Åker flygbuss över Tranebergsbron. Påminns om att pappa Tore i regel cyklade över den flertalet arbetsdagar under höst, vinter och vår.
Under 21 år nötte han upp några cyklar på milen mellan rummet på Bromma och riksdagshuset.
Han höll sig till gamla cyklar för att få behålla dem, med då och då rök ett däck eller ett bockstyre från den fastlåsta ramen. Någon gång hela rasket.

Ibland låter det som hållbarheten i form av sparsam energiförbrukning är en ny uppfinning. Inte då. Onödig bilkörning var också mer sällsynt på den tiden. Dit jag skulle fick jag cykla eller ta sparken. Det handlade inte om oginhet och knappast om miljö, det var en inställning till resurser som vi inte längre har kvar på samma sätt.

Undrar hur det blir i morgon.

Skulden till kraftkommunerna

Av , , 2 kommentarer 12


Enligt den här tidningsartikeln i VK föreslår en utredning att bygdeavgiftsmedlen tas bort. Det är de pengar vattenkraftkommunerna fått för skadeverkningarna längs de utbyggda älvarna.

De här pengarna används idag på lite olika sätt i kommunerna som tappade överdämda byar och kulturområden, levande forsar och det naturliga fiskelivet i älvarna. Det kan absolut diskuteras i vilken mån ändamålen hängt ihop med ursprungssyftet, men medlen har varit en liten återbetalning till landsänden som med sina resurser i avsevärd grad möjliggjorde industrins framväxt och indirekt själva välfärdssamhället.

Det som är ställt utom allt tvivel är att Sverige har en väldigt begränsad återbetalning till de kommuner som står för hälften av landets elförsörjning. I Norge förstår man inte riktigt hur vi tänker på den här punkten. Där är vattenkraftkommunerna välbeställda och konkurrenskraftiga i kampen om människor och verksamheter. Staten tog och fick mycket, men ger också relativt mycket.

Sverige är en enhet vars delar är mycket mer ömsesidigt beroende av varandra än de olika landsändarna i regel begriper. Vi sitter ihop och ska sitta ihop. Norrland är också så oerhört mångfacetterat, är mycket mer än naturresursområdet. Vi skulle inte klara oss själva, inte Skåne heller. Men att ta de sista låga ersättningarna för ingreppen i älvarna och deras omland, det handlar om mer än pengarna.

Det är många försyndelser på olika plan som hopat sig i många medvetanden. På slutet förstärkt av många märkliga och tragiska beslut i olika styrelserum, inte minst inom medieområdet där Norrland lämnats allt mer obevakat. Traditionellt har missgreppen handlat om naturresurserna. En av min adoptivpappas förfäder sålde ett inte föraktligt skogsskifte och en stor del av fallrättigheterna i Harrseleforsen för 750 kronor och en mjölsäck. Han såg veden och vattnet och behövde både pengarna och mjölet. De som köpte såg mer.

De var andra än de köparna som byggde det nuvarande kraftverket som till för några år sedan ensamt hade kunnat försörja Umeå med elström. Jag är positiv till vattenkraften, vad gäller redan utbyggda storälvar, men anser att staten har en moralisk och ekonomisk skuld till de kommuner som står för så stor del av vårt energioberoende genom leverans av hyfsat miljövänlig vattenkraft.

Bygdeavgiftsmedlen ska vara kvar, kanske omdefinieras och absolut utökas. Staten ska inte skämma ut sig genom att komma tillbaka och ta igen den sista återbetalningen till älvdalarnas kommuner. Det handlar om pengarna och mer än det. Det har inte sagts för sista gången.