Etikett: baklandet

Längtar till Marsfjället

Av Kent Lundholm, 13 september 2017 kl 08:53, Bli först att kommentera

Uppe sen femsnåret och har skrivit flitigt på min kommande roman. Målet är att jag ska hinna sätta punkt på söndag och printa ut de 300 sidorna, så att jag kan sitta i Marsfjällets skugga och korrekturläsa. Det kommer att bli en hel del strykningar då formatet är på tok för stort och långt. Rättar alla grammatiska fel jag kan upptäcka, men med den delen av korrekturläsningen måste jag få hjälp av de som kan hitta dolda dyslexifel. I stort är jag nöjd med denna femte roman som utspelar sig i Baklandet, någonstans i skogarna kring Lycksele, och tanken är att jag med den ska avsluta serien om Baklandet. Måste kliva ur den trakten och berätta historier som skett utanför. Har två idéer som jag ska fundera på. Dessutom skulle jag vid ”sidan om” skriva klart ”handboken” om Dubbel-diagnoser och ett par pjäser jag ännu inte fått till. Men vem vet … Lever ju i vetskapen om att mitt liv är utmätt, att det är ändligt och kan ta slut precis när som helst.

Jag och mor vid Vormseleforsen juli 2015.

Min gamla mor har svårt att repa sig efter knäoperationen. Först fick hon en propp i lungan och inflammationer i det opererade knäet. Svåra smärtor som tvingar henne att gå på höga doser morfin, som gör henne trött och som leder till mindre träning. Inaktiviteten i kombination med morfinet har gjort henne förstoppad. Hon försökte vara hemma en vecka, men då med hjälp av syrran (även jag var där ett par dar) och vi såg ju att hon inte klarade av att duscha, att fixa mat – så nu har hon blivit inlagd på rehab.avdelningen på Lycksele lasarett för att ställa in smärtlindringen, få sjukgymnastik och inte behöva kännas sig orolig i sin ensamhet. Mor är 83 år – då tar det dubbelt så lång tid att repa sig efter en operation. Men jag är övertygad om att hon fixar detta och får leva de sista ljuva åren utan plågsamma smärtor.

För övrigt bär det av till Saxnäs kommande måndag. En trivsam vecka i Marsfjällets skugga, boende i Annexet på Richlundgården. Ska vandra mig stark.

Prasslet i tystnaden

Av Kent Lundholm, 29 oktober 2016 kl 07:27, Bli först att kommentera

Återigen – vaknar i ottan, typ vid fyrasnåret och har svårt att somna om. Slumrat, spelat schack mot min mobilapp, tre segrar på raken. Strax efter halv sex blev jag totalt uttråkad och klev upp, en halvtimme senare sitter jag här och skriver om allt detta. Samtidigt är det ju så att det är under de tidiga morgontimmarna som jag är som mest kreativ, det är då jag skriver bäst och mest. Ungefär fram till elva, då börjar min hjärna att gå på tomgång, vid den tid då ”Stargate SG-1” börjar, när överste Jack O`neil och hans team reser via maskhål till andra planeter för att slåss mot Goa’ulderna.

Har sedan barndomen älskat Science fiction och blev fångad när jag plöjde igenom Isaac Asimov ”Stiftelseserien” och I Robot (som långt senare blev film). Älskade även ”Sagan om ringen”, mer som läsupplevelse med sina fantastiska naturskildringar och Tolkiens skickliga gestaltningar av sina karaktärer. En bidragande orsak till min dragning till Science fiction var mörkret i Baklandet, där fanns inga störande ljus som spillde över, vilket gjorde stjärnhimlen stor och tydlig. Någon kikare hade jag inte, visserligen fann ett par stycken i källaren, men de satt på pappas älgstudsare och något av dem fick jag absolut inte låna, allra minst för att sitt å spärr öga in i natthimlen. Men jag hade en bok om stjärnhimlen och lärde mig från den var jag skulle hitta Polstjärnan, Karlavagnen, Orions bälte. Häftigt var det att upptäcka planeten Venus, vilket var möjligt i december, januari. Blev i början rädd då jag såg denna starkt lysande stjärna röra sig över himlen – tills jag läste att det i själva verket var en planet. Sedan alla dessa häftiga stjärnfall (meteorer), norrskenet och när man ibland kunde få syn på en och annan satellit som zick-zackade sig fram över himlen. Det är sådana gånger som det prasslar i tystnaden.

Sedan ”glömde” jag bort science fiction under en långa rad år då jag hade fullt upp med att läsa all världens klassiker jag förutsatt mig att göra innan jag fyllde trettio, typ ”Stäppvargen” av Hesse, ”Bergtagen” av Tomas Mann, allt av Dostojevski och totalt 200 klassiker till.

Men så kom Stjärnornas krig” som jag övertygade min unga dotter att se vilket ledde till att vi 2008 åkte till Ö-vik, bodde på hotell för att under två intensiva dagar besöka den stora utställningen om Stjärnornas krig, som visades i Lissabon, Paris, Bryssel – och i Ö-vik. Det var inte utan att vi ryste när Darth Vader kom gående i svart hjälm och en ännu svartare kappa och väste på sitt otäcka sätt. Vi fick slåss med de fräsande utfällbara lasersvärden, fota oss tillsammans med några av figurerna från filmerna. Efteråt har jag nog kommit fram till det var jag, pappan, som var mest entusiastisk av oss två, även om Hannas ögon då och då blev väldigt stora. 1995 kom Peter Nilsons fantastiska science fiction ”Rymdväktaren”; författaren som skrev lågmälda romaner, men som även var astronom till yrket och som med sina kunskaper om universum skrev en oerhört spännande bok. Ibland trodde jag att det var ”sant”, att det han beskrev mycket väl kunde hända. När jag recenserade den i Folkbladen fick den också högsta betyg av mig. Där emellan läste jag förstås Douglas Adams fem böcker under titeln ”Liftarens guide till galaxen” som börjar med att utomjordingarna låter meddela att de har för avsikt att bygga en intergalaktisk motorväg rakt igenom jorden. Det är i dessa böcker som vi får veta meningen med livet: Det är 42.

Följer Norrans och VK;s reportageserie om Nazisterna i norr. Kuslig läsning. Dessa våldsamma män finns mitt ibland oss och de vill på fullt allvar avskaffa alla partier och rasbedöma bedöma befolkningen för att på så sätt kunna bilda en arisk nationalsocialistisk stat. Många av dem är kriminellt belastade, ofta för fysisk misshandel och då ofta mot de kvinnor de levt samman med. De säger nej till kvinnlig rösträtt, förnekar förintelsen, hatar homosexuella. Ja, de är helt enkelt nazister.

För övrigt är det farligt när vi blir närsynta i tidens landskap.

Vilse på en surmyr

Av Kent Lundholm, 21 oktober 2016 kl 07:39, Bli först att kommentera

När vi vänder oss om för att studera den väg vi följt, så har vi istället irrat omkring på kalfjället och milsvida surmyrar. Fotspår överallt, inga raka linjer. Det som skett har skett och går inte att ändra på och blir för alltid de bilder som ockuperar oss. Det är väl så som livet ser ut. Än kastas vi åt ena hållet, än åt det andra. Vi reser oss i förvirring och går bakåt en stund för att försöka förstå det som händer Nu, innan vi åter finner rätt riktning och vinglar framåt. Kanske är det bättre att beskriva en människas väg genom livet som en strömmande älv som aldrig är densamma, utan förändras från sekund till sekund.

Jag försöker vara filosofisk så här i ottan. Det är inte lätt att med ord beskriva det liv man lever, men det finns sådant som vi inte har språk för. Ett ord öppnar ett fönster, nästa stänger samma fönster. Men jag försöker ändå för att dämpa skräcken för det oundvikliga, det som hör livet till och kallas för döden. Ni vet den där där tvärniten som ingen kan undkomma. I det fallet är vi alla lika.

Vi lever i en komplicerad tid där allt tycks gå i ett rasande tempo, vilket leder till att vi får allt svårare att greppa det som sker. Vi blir rädda och människa ställs mot människa som vi försöker spegla oss i – men allt vi ser är olikheter, fel hudfärg, farliga ögon, underliga kläder, märkligt språk. Vi tar till enkla lösningar och lyssnar allt oftare till ännu enklare svar i tron att vi på så sätt ska kunna skapa struktur i tillvaron. Nästa steg är att söka genvägar till sanningen via olika läror, något som skrupelfria personer snabbt utnyttjar. Vi går från tanklöshet till tanklöshet, från ytterlighet till ytterlighet och vi glömmer det som en gång hänt. Det uppenbara. I nästa steg lever vi en svartvit värld som i själva verket blivit än mer komplicerad än tidigare – i sin skenbara enkelhet.

”Hemresor är svårare än avresor”, skrev Göran Tunström en gång. Så sant. Precis om detta håller jag att skriva en roman, min femte som utspelar sig i den fiktiva byn som kallas för Baklandet – men som påminner om min hemby och några angränsande byar. Den handlar om drömmen att komma sig därifrån för att upptäcka den stora världen, om att vara ständigt på väg någon annanstans – men i tankarna och minnena alltid befinna sig i Baklandet. För ett tiotal år sedan frågade en av byborna varför jag så sällan var hemma på besök. Jag tänkte en stund innan jag svarade. ”Jag är här precis varenda minut, antingen när jag skriver mina böcker eller när jag går omkring och tänker på vad jag borde skriva.” Det är möjligt att folket i Baklandet tror att jag blivit högfärdig och som inte vill umgås med de som bor kvar i Baklandet, men så är inte fallet. Som författare måste jag vara en bit bort, på distans, för att kunna se och höra det jag ska skriva om. Det föll på min lott berätta Baklandets historia.

För övrigt är det kanske på det viset, att ju högre upp man kommer på ett berg, desto långsammare vandrar man.

>>> Här kan du köpa mina böcker. LÄNK

Slåttanna i Baklandet

Av Kent Lundholm, 12 juli 2016 kl 07:35, Bli först att kommentera

Sol, blå himmel. Däremot verkar vädret söderut, dit vi ska, vara mer gråmulet och blött. Hä löns int bry sej. Är det nåt vi människor inte kan påverka så är det vädret, vulkanutbrott, jordbävningar och åldrandet.

För längesen brukade det så här här års i Baklandet vara dags för slåttanna. Då kom släkten i Lycksele till Baklandet för att hjälpa till med att räfsa och hässja hö. Även Farbror Filip och Elon var på plats och ibland stannade Konungen mopeden uppe på vägen och kom släpande med sin klumpfot. Konungen hjälpte till för att få kaffe med doppa som mamma brukade servera. Däremot drack han aldrig av den kylda, något jästa tedrickan. All drycker med misstänkt alkohol vägrade han befatta sig med – dessa drycker kallade han kåtvatten.

Eftersom åkerlapparna i Baklandet var så blöta, gick det inte köra traktor på dem. Så tunga fordon sjönk helt sonika ner och fastnade. Så pappa såg till att skaffa sig fyrhjulsdrivna jeepar som var tillräckligt lätta för att inte fasta och även så pass starka att det gick att dra slåttermaskin och dra höskrindan uppför backen och in i ladugårdens höskulle. Jag var ofta den som körde jeepen, vilket jag började göra redan i tio årsåldern. Något jag avskydde var att stå i skrindan och trampa ner höet så att det skulle rymmas mer, vilket fick mig att trampa för livet då pappa och farbröderna matade på i ett rasande tempo. Men eftersom jag under hela min barndom sprungit och sprungit, så hade jag en bra kondis. Belöningen var att få sitta längst uppe på hölasset när jeepen drog det uppför backen. Minns än doften av hö. Minns även hur det kliade under kläderna. Det hände att pappa tog med oss i Tanusen och körde till Maltträsk för att vi skulle få bada i vår hemliga vik. En vacker bild i mitt minne.

Nuförtin är det sällan jag badar i sjöar och hav. Det är åtminstone två år sedan senast. Kanske blir det ett dopp i år?

För övrigt så ska jag nu övergå till att kolla packningen. Om en dryg timme kommer taxin.

Jo, Baklandet finns!

Av Kent Lundholm, 16 maj 2016 kl 20:27, Bli först att kommentera

Hemma efter att träffat åtta kvinnor som fått för sig att läsa mina romaner. En hade läst alla, men de flesta hade plöjt igenom ”Konungarnas konung från Baklandet” och ”Vedtjuven” – några hade dessutom börjat läsa min senaste ”Spring Kent, spring!” Det var nog bara en som läst min guldklimp ”All världens lycka”, den lilla kärlekshistorien om den tjurige Isak och den stora frodiga, kärlekskranka Märta. Det blev ändå en hel del samtal kring ”Spring Kent, spring!” då den i mångt och mycket är en nyckel till varför jag skrivit mina romaner som jag gjort och varför jag utformat dem på detta sättet. Och vilka konsekvenserna blev – då jag vid ett par tillfällen verkligen skrivit mig rakt in i galenskapen och som lett till att jag bränt upp åtminstone två av mina tidigare romaner.

Jag har tidigare varit på ett par-tre cirkelträffar där människor som jag inte känner bemödat sig att läsa mina böcker. Jag säger Eder: Vid sådana tillfällen blir man ödmjuk. De har läst mina böcker och gjort analyser, fått funderingar och ställer kloka frågor. Jag har ju under livet haft en känsla att bara en handfull har läst det jag skrivit och jag skrivit mest för min gen del, för att få utlopp för mina olika faser i livet. Men så är inte fallet. Vad jag förstår – utan att förhäva mig – så håller jag på att bli både en läst och en känd författare.

Flera hade svårt med ondskan i ”Konungarnas konung från Baklandet”, så mycket att de verkat ha missat humorn som spränger fram i ljusa stråk genom hela romanen. Men det är detta förfärliga med en männsika som kallar sig far/pappa ger sig på de allra minsta och ständigt gömmer sig bakom det allra heligaste, Herren Guds nerskrivna ord i Bibeln, som fångar läsarens fokus. När jag varit ute och pratat om den romanen har jag ofta lyft fram den absurda humor som omgav Konungen i hans vuxna liv – men i själva verket borde jag istället hjälpt mina läsare att bearbeta den nattsvarta ondska som präglar texten.

Sedan talade vi en del om skrönan som byggt upp ”Vedtjuven” – men då berättade jag om att verkligheten ofta överträffar fantasin. Grunden till ”Vedtjuven” bygger på en notis jag läste i en av Norrbottenstidningarna 1987 om två män som bråkat om veden och som slutat med att en av dem borrat in dynamit i veden och sprängt tjuvens hus i luften. Jag berättade att även ”All världens lycka” bottnar i en sann berättelse.

”Finns Baklandet”, var en fråga. Jo, i varje fall i min skalle. Baklandet är en geografisk plats av fyra byar jag slagit ihop, alla i närheten av min barndomsby Bäckmyran. Det hade blivit för trångt att enbart röra mig i min hemby som bara består av några få gårdar som Gud kastat ut längs en torr, krokig och backig grusväg. Behövde mer yta för mina karaktärer och mina berättelser.

Eftersom jag alltid känt mig annorlunda, nalta eljset, har jag inte kunnat känna mig som en ”riktig författare”, utan att allt detta skrivande har bara varit en klåda som jag genom orden stillat i mina skov; i mani och depression har mina berättelser varit ett sätt att förstå mig själv och kanske lite av den värld som skrämt mig. Om folk läst mina böcker eller inte har inte spelat någon roll. Så tyckte jag förr, men nu inser jag hur viktigt det är att andra känner, lever med, tvingas brottas med sitt samvete, skrattar åt mina texter. Annars har ju stora delar av mitt liv varit helt bortkastat … Fullständigt bortkastat. Så illa är det ju inte – och nu har jag i och med ”Spring Kent, spring!” bitit huvudet av skammen vilket gjort att jag kan räta ut ryggen. Det är kanske nu som jag ska samla kraft och skriva de riktigt stora romanerna? Vem vet – om jag bara får leva ett tag till, vilket jag inte kan ta för givet, så har jag faktiskt några strålande idéer.

För övrigt har jag nog aldrig någonsin älskat livet så mycket som jag gör i detta nu. Jag älskar och är älskad. Jag längtar efter stillhet, efter frid (en sabla massa bus!) – kanske efter en liten röd stuga ute på landet (dock inte med för mycket snöskottning och ständiga reparationer av stuprör och trasiga tak.) Drömmer återigen om att få besöka en liten grekisk by belägen vid en fiskehamn, långt ifrån bullriga vägar. Tänk att sitta på en brygga och dricka bergsvatten och äta druvor. Det ni.

Läsning tränar vår empati

Av Kent Lundholm, 3 april 2016 kl 06:29, Bli först att kommentera

Somnade på soffan med kläderna på. Suck … Vaknade vid halvfem av att någon sköt skarpt i rummet. Det kom från teven som stod på och visade en riktigt usel polisfilm. Klev genast upp och borstade tänderna, kokade kaffe och satte mig och skrev om mina gubbar i Baklandet. Det var ju en dryg vecka sedan jag besökte dem. Men de stod kvar där jag lämnat dem, på en bro som byggts över den lilla ån som slingrar sig upp till ett system av tjärnar och surmyrar. Nu har gubbarna, med min försorg, förflyttat sig bortöver, mot sjön och det hus där huvudpersonen lever sitt drömda liv.

Har snart läst ut Jan Fridegårds ”Porten kallas trång” från 1952. En av dessa fantastiska proletärförfattare som med sin bakgrund och erfarenhet skildrar arbetarklassen – och med ett fantastiskt, vackert språk. Det är denna bok som vi just nu läser i Pig Hills manliga bokcirkel. Vi ska träffas om ett par veckor och ska diskutera just den boken. Det ska bli spännande att höra vad de övriga tycker om romanen.

Jag är övertygad om att litterär läsning ger oss ökad kunskap om andra människor, lär oss att känna medkänsla och förbättrar vår inlevelseförmåga. Det ger oss även ett rikare språk. När vi läser så måste vi öppna oss och bli invaderade av den verklighet som finns på boksidorna. När det blir riktigt intensivt, så kan man undra om det är jag som läser boken eller om det är boken som läser mig. Läsningen är en ensam sysselsättning, därför är det så roligt att träffa andra som läst samma bok och få ventilera våra olika uppfattningar om det skrivna.

För övrigt är vi här på jorden för att lära. Livet är ett enda långt träningsläger. Det viktigaste är att vi gör så gott vi kan, efter vår egen förmåga.

Berättandet i inlandet

Av Kent Lundholm, 22 juli 2015 kl 10:10, Bli först att kommentera

Igår skickade jag in slutkorrekturet till mitt förlag. Det är rätt häftigt att följa sin egen text, från en rätt så spretig företeelse, en osäker textmassa för ett par år sedan, till den den koncentrerade text som blivit slutresultatet. I det här skeendet görs inga stora ändringar, utan det handlar mest om att jaga små, små irriterande stavfel, för att inte tala om alla de bindeord som är borta. Just de felen är svåra att hitta, eftersom hjärnan fyller i de ord som är borta. Om det fattas ett och eller ett att så får din hjärna dig att tro att dessa ord ändå finns där. Som andeväsen. Skumt.

Men nu har jag lusläst texten, satt ditt de ord som är borta och skickat det till förlaget (Ord & visor). Vi har gemensamt kommit fram att döpa min självbiografi till ”Spring Kent, spring!” Nej, det är ingen bok om maratonlöpning eller sunt leverne. Det handlar om något helt annat. Ja, ni får väl läsa boken när den kommer.

Har suttit hela morgonen och skapat en facebooksida. Den heter ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” (leta på det så hittar ni dit) och handlar om den berättarföreställning som jag och Linda Marklund ska sätta upp till hösten. Välkommen in!

Länk till vår facebook-sida.

Jag har inte känt Linda länge, en ren slump att vi kommit att samarbeta, men i berättandet så rör vi oss över samma marker, i samma geografiska och kulturella miljö. Jag med mina rötter i Bäckmyran, i det område som jag kallar för Baklandet i mina romaner, Linda som i sin barndom tillbringade mycket tid hos sin mormor i Siksele. Två platser som det är ett par mil mellan, båda i Lycksele kommun. Linda berättar om kvinnorna härute i skogarna, medan jag berättar om de tjuriga, egensinniga gubbarna. Linda berättar om magin och passionen i att dricka rabarbersaft, om vänskapen mellan två kvinnor och om förgängligheten hos ett helt berg med kantareller, medan jag har kokat ner den röda tråden i min roman ”Vedtjuven”, om det krig som pågår – det mellan Rubert som har all ved i världen och Adrian som på grund av sin lättja inte har en enda vedpinne.

Måste nog koka mer kaffe. Drack morgonens första kopp vid sjutiden – nu är klockan snart tio. Det är troligt att det idag blir ett parti schack med Karlsson – eller så sitter vi bara och pratar en stund. Får se. En långpromenad blir det i vilket fall som helst (- 13 kilo).

För övrigt är det i dag minnesdagen efter Breiviks hemska dåd för fyra år sen. Jo, de finns mitt ibland oss.

Möten som stärker

Av Kent Lundholm, 20 juli 2015 kl 07:41, Bli först att kommentera

Sovit som en stock efter gårdagens odyssé i inlandet. Det blev drygt 40 mils bilkörning. Dagarna i Baklandet och turerna runt omkring har varit mycket givande. Det var även kul att efter alla dessa år återvända till Arvidsjaur, där jag under flera års tid jobbade som stafettsjuksköterska. Behövde verkligen denna roadtrip; behövde komma ifrån vardagslivet här på Pig hill. Nu är jag åter på Backenvägen och sitter vid min dator och skriver på min roman. Men ska ut en sväng till, då jag har hyrbilen hela dagen. Men vart jag åker vet jag inte. Får se – kanske får min impulsiva sida styra.

Man ska välja sina strider. Annars får man inte göra annat än att bråka. Men man måste även fundera på vilken kostnaden är för att ta striden – och, priset för att inte ta konflikten. Vem är jag i striden? David eller Goliat? Vilka sympatier får jag beroende vilken roll jag har? Eller möter jag en ”martyr” som kokar om sanningen som passar dem; ni vet sådana där som inte förmår att se helheten, som manipulerar omgivningen med ett tillrättalagt skeende. Sådana människor är svåra att möte i ”strid”. De är rent av omöjlig att möta. Då är det bäst att vända dem ryggen och gå sin väg.

Det är skönt att möta människor där man inte behöver förställa sig, inte tvingas göra sig till, då man istället kan mötas ”mitt på hållet” i ett stillsamt samtal. Det är så enkelt då. Inga stormar, ingen oro. Gud vad jag söker efter det. Att kunna se och bli sedd – att kunna vända ryggen till utan att vara rädd för att bli knuffad. Att kunna räcka till, att kunna vara sårbar.

Renskriver anteckningarna jag gjorde under inlandsresan. Blev en hel del. Har under livet fört noggranna anteckningar, både i dagböckerna och i block där jag samlar det som ska bli litterärt. Jo, jag har ganska bra koll vad som händer och har hänt. Säger någon människa något bra – eller jävligt dumt – så hamnar det ganska fort i mina anteckningar. Det gör mig trygg – ifall någon skulle fara med osanning.

För övrigt känner jag mig befriad och hoppfull. Jag är på väg.

Roadtrip i inlandet

Av Kent Lundholm, 19 juli 2015 kl 22:06, Bli först att kommentera

Har i afton återkommit från en roadtrip i inlandet – och Baklandet. Intensivt, lärorikt och fullständigt nödvändigt. Har träffat de jag inte sett på år och dar, sökt igenvuxna platser, luktat på barrskogen, vandrat längs smala grusvägar och kört en himla massa mil i Väster- och Norrbotten.

Först for jag till själva Baklandet, där bland annat Bäckmyran, min födelseplats ligger. Bolagen ligger verkligen i för att fälla varenda (jävla) fura i området. Kalhyggena gapar stora och öppnar sig över det som varit slutet, skyddat.

Sen bort till Näset (Arvträsk) där syrran huserar. Om man går runt på Näset så finner man små installationer som gömmer sig i gräset.

Länk till vår facebook-sida.

Åkte längs riktigt smala, backiga grusvägar för att komma fram till vackra Siksele. Träffade min berättarkompanjon Linda Marklund, som är med i vårt gemensamma berättarprojekt ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Vi tränade på texterna och funderade lite över höstens upplägg. Spännande tycker vi båda.

Med morsan till Vormsele. Forsar, hantverk, loppis och glass.

Åkte till vägs ände, till Kroksjö, och träffade barndomsvännen Anders Karlsson. Det var si så där 25 år sedan vi träffades senast. Trevligt – och jag bjöds på riktigt gott kokekaffe.

Bild tagen vid 12-tiden en lördag i Lycksele. Drog till Arvidsjaur.

I Arvidsjaur friskade jag upp minnet – vilket kan vara bra inför skrivandet av min sjätte roman som handlar om att resa i geografin i tron att man kan fly från sig själv. Fick även se vackra Sandviken – ett Sang-ri-la invid en väldig sjö. Sen hem till Umeå.

Hej, hej!

Mot Baklandet

Av Kent Lundholm, 15 juli 2015 kl 09:15, Bli först att kommentera

Grått därute. Känns som ett naturligt tillstånd den här sommaren. Fast igår var det en riktigt fin dag. Traskade och gick, tills fötterna ömmade. Lyssnade på deppig musik. Satt på balkongen och läste och skrev. Brände flinten, igen. Borde ha lärt mig, blivit betingad som Pavlovs hundar. Icke.

Har börjat lägga samman ting och kläder i små högar, allt det jag ska ha med mig under ”inlandsresan”. Allt lär visst stå kvar – torrtall´n oppå hygge, kurva däri Ivans, vägen oppför berget. Men nästan allt folke lär ha dött ut. Får väl åk åt Siksele och Lycksele för å se hä röres. Det är ingen lång resa, men den känns oerhört viktig – på något underligt sätt. Kanske för att resan är avstampet för en ny färdriktning i mitt liv, då jag för ett tag måste svänga av från den breda huvudvägen och köra längs smala, kurviga grusvägar. Som de i inlandet och i synnerhet de kring Baklandet. Jag gör det med ett vemod inom mig. Det var inte så här jag tänkt mig att sommaren 2015 skulle bli.

Ska förbi Bäckmyran, byn där jag föddes i slutet av 50-talet, men där jag numera så sällan är. Huset där jag växte upp, ett litet rödmålat torp med vita knutar, sålde vi efter pappas död till en kusin. Hon och hennes man håller numera vakt mot lövslyet och myggen. I den här trådsmala byn, där Gud kastat ut några rödmålade torp längs en smal grusväg, är det numera inte många boende kvar. På ett par ställen finns inte ens husgrunden kvar; Domänverket såg snabbt till att sopa igen spåren av mänskligt liv. Om hundra år finns väl inget kvar av Bäckmyran. Kanske hukar skylten under lövslyet? Nåväl, ska ta mig en sväng förbi denna by och heja på de som finns kvar, i den trakt som jag döpt till Baklandet och som jag skrivit fyra romaner om. När jag 1999 kom med min debutroman, med den tunga titeln ”Svin föder svin”, kom en av kvinnorna som då bodde i denna trakt fram till mig, det var när jag signerade boken i Lycksele, och hon sa med skräck i rösten och stirrande blick: ”Herregud Kent, du har väl int skrive om oss?”

En bild från 60-talets Bäckmyran. En bild på några som bodde eller kom på besök till denna plats på jorden. De flesta av dem finns inte mer.

Jo, jag skriver om de människor jag mött. Gör om dem en aning, sätter de i ett sammanhang, men följer alltid den historia de vill berätta. För det är ju på det viset att i varje roman finns en bärande grundberättelse som bygger på en verklig händelse. Som historien om Isak och kojan i ”All världens lycka” och rysligheterna i ”Konungarnas konung från Baklandet”. Där överträffar sanningen precis all livlig fantasi. Har påbörjat en femte roman som också utspelar sig i Baklandet, och som jag sagt till mig själv ska vara den sista. Fast det vet jag väl egentligen inte. Men på det sätt jag skriver, märker jag, så avrundar jag, i varje fall mentalt, livet i Baklandet. Det känns som jag har berättat det som varit värt att berätta om denna trakt.

Valfrid Johansson, Konungarnas konung.

Morgondagens första stopp blir i Siksele; en by där Konungen (Valfrid Johansson) ofta höll till. Han hade en bror som bodde där och inte långt bort låg Flakaliden där han växte upp. Den plats som han kallade för ”helvetet på jorden”.

Berättaren Linda Marklund, Burträskare med rötter i Siksele.

I Siksele ska jag träffa Linda Marklund för att dra upp riktlinjerna inför höstens berättarföreställningar. En turné som blivit en aning bantad i sitt omfång. Vi ska naturligtvis även träna på att framföra våra berättelser. Detta är verkligen ett nytt sätt att framföra mina texter på, som den ur min roman ”Vedtjuven”. Jag kan omöjligt följa alla de detaljer jag räknat upp i den skrivna texten, utan det handlar mer om att finna den röda tråden, huvudstråket i texten och sedan gestalta den med gester, minspel, pauser. I slutänden måste jag få folk att sitta kvar och lyssna den dryga halvtimme det tar att sammanfatta historien om Rubert och vedtjuven.

Om vädret tillåter blir det kanske en sväng förbi Mårdseleforsen och sedan ska jag väl göra en guidad tur kring Baklandet. Sedan bär det av till syrran och hennes kåk ute på Näset i Arvträsk. Ska även svänga förbi Lycksele och hälsa på morsan – ska försöka hinna med att hälsa på några gamla vänner. Sedan ser jag motorveckan i Lycksele påbörjas redan på lördag – men jag är ju så rysligt ointresserad av att se snöskotrar köra på Umeälvens vatten, eller se jättelika truckar göra rykande rivare på asfalten. Inte min grej. Sedan får vi se var färden bär. Har några idéer så jag sätter i verket i absolut sista stund.

För övrigt är det en sanning i att alla våra val får konsekvenser. Väljer man exempelvis äventyret före något mer bestående, så får man man följdriktigt uppleva en del häftiga kickar, men man missar njutningen av alla soluppgångarna vid den sjö där man får möjligheten att bada i resten av livet. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Så det så.

Etikett: baklandet

Längtar till Marsfjället

Prasslet i tystnaden

Vilse på en surmyr

Slåttanna i Baklandet

Jo, Baklandet finns!

Läsning tränar vår empati

Berättandet i inlandet

Möten som stärker

Roadtrip i inlandet

Mot Baklandet

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv