Bra att man lättar på isoleringskraven. Den påtvingade ensamheten kan lätt bli en psykisk pandemi. I ensamheten reagerar våra kroppar med farlig stress – på samma sätt som de gjorde hos de grottmänniskor som blev övergivna av flocken. Om detta skrev ja om i mars då jag själv satt instängd mot min vilja, i en påtvingad ensamhet. Höll på att bli galen.
Jag har under livet valt att emellanåt dra mig tillbaka och stänga dörren om mig – men nu var det en påtvingad ensamhet. Det är nåt helt annat. Jag behöver emellanåt lugn och ro för att kunna fokusera på mitt skrivande. Men skillnaden är stor på frivillig och påtvingad ensamhet.
Ofrivillig ensamhet ger ett stresspåslag i kroppen. Orsaken är att våra hjärnor tolkar ofrivillig ensamhet som någonting livsfarligt. Jag blev en grottman, en troglodyt med ett blodtryck som ökade, där blodsockernivåerna, kärlsammandragningarna steg, sömnlösheten blev påtaglig – vilket i sig ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Ensamhet kan alltså dra igång en flera tusen år gammal kroppsreaktion, då ensamhet verkligen var en fara för livet. Fortfarande, efter alla dessa år, tolkar alltså vår hjärna ensamhet som nåt livsfarligt vilket i sin tur just ger ett stresspåslag i kroppen. Hälsoriskerna vid ofrivillig ensamhet kan jämföras med att röka. Ensamma personer löper även högre risk att drabbas av cancer och försvagat immunförsvar.
Lider man dessutom sedan tidigare av psykisk ohälsa, så kan stressen bli än starkare då rädsla, depression, ångest blir metatabletter i vår kemiska fabrik vi bär omkring på. Vid ensamhet rubbas även hormonsystemet. Stresshormonet kortisol ökar, medan hormoner som är förknippade med positiva känslor, såsom oxytocin, serotonin, dopamin och endorfiner minskar eller stängs av. Eftersom vi med psykisk ohälsa är mer sårbara vilket leder till en sämre förmåga att hantera stress, som generellt har svårt för att bli instängd. I den påtvingad ensamheten, vaknar känslor som att känna sig bortglömd: känslor och tankar som sätter fart på stressen i kroppen.
Flocken ett skydd
Vi är flockdjur som söker oss till andra ”djur” för att få finnas med i en gemenskap. Gamla system går igång vid olika slags hot. Ett sådant är att bli lämnad ensam. Ulvarna kan ta dig!
Stressystemet går igång vare sig vi vill eller inte. Vi vet sedan tidigare, att ensamma människor löper en högre risk för drabbas av stroke, hjärtinfarkt, depressioner, och har lättare att ta till flaskan. Amerikanska studier visar att socialt isolerade och ensamma människor löper över 30 procents högre risk för stroke och 25 procents högre risk att drabbas av cancer.
Nu krävs det att vi än större utsträckning att vi hjälps åt och med en ryslig disciplin är måna om varandra. Men i grund och botten finns ett eget personlig ansvar att hålla avstånd, tvätta händer, använda handsprit, undvika folksamlingar – och nu måste vi få de dansande ungdomarna som kommer vandrande i kluster, att inse att de inte är odödliga och att även de kan vara smittbärare och en dag kan ”dräpa” mormor och morfar.
Jag tillhör ju inte gruppen 70 plus, utan den över 60 år och som är högriskpatient (diabetes, astma, stroke, Parkinson, bipolär, överviktig) som förmodligen inte en Covid 19. Men även jag försöker att röra mig ute på gator och torg som en vanlig man. Jag följer de generella rekommendationerna stenhårt – för jag har insett att total isolering är i mitt fall farligare än att bli smittat av coronaviruset.
Nu krävs disciplin, att vi hjälps åt, att vi är solidariska och dagligen tränar på vår empati och vårt medlidande. Pandemin finns ju kvar. Den tycks ladda för en andra våg och kan på sikt inte bara dräpa oss, utan även öppna dörrar åt stollarna som vill utnyttja situationen genom att attackera demokratin och istället införa ett välde av envåldshärskare och diktatur.
Det finns med andra ord finnas grupper som har extra svårt att stå ut med isolering, ensamhet och med själva dödshotet som kommer från hemska Covid-19. Hjälp oss att våga röra oss lite mer fritt, att slippa ständigt vara rädda – och sluta att ifrågas’tta oss som om vi inte finns. Var en god kamrat!
Redan före pandemin levde vi i ett samhälle som präglades av ensamhet, som nu blivit tydligt. Vid psykisk ohälsa kan gamla symtom och gamla beteenden väckas till liv. ”Galenskapen” växer till sig. Vid längre ensamhet börjar även kroppen att ta skada.
Tillägg:
Det finns olika slags ensamhet:
Existentiell – vi känner att våra innersta tankar och känslor inte går att dela, att ingen verkligen lyssnar eller förstår.
Social – man saknar band till vänner och bekanta som man känner samhörighet med eller kan anförtro sig åt.
Emotionell – man saknar en kärlekspartner som man kan anförtro sig åt på djupet.
Senaste kommentarerna