Ordspråk

Han sköl sä mest, han skittin jär (användes i bemärkelsen att den urskuldar sig mest, som ej har så rent samvete).

Hä vär löcka, Gu gäv änt skallut-koen1) hörna (om den som hotar med vad man vet att han ej kan uträtta).

Jordtuva äktä2) skorvluva (om när det ekonomiska fått spela för stor roll vid giftermål).

Ingen ger dommlammet3) att dricka med dommlammet menas det snälla lammet, som tiger och ej begär föda).

Större fågel än kråkan är också skjuten.

När maten börjar lida, börja svinen strida.

Lyft ej mössan, förrän du ser herrn.

Få först och flå sedan.

Det har inte gått lås för byttan än (om en oavgjord sak).

Störst i hoppet och minst i vettet (om ungdomen).

Guldet är ej så rött, att det ej går ut för mat i hungersnödstider).

I haven försökt att vara unga men ej att vara gamla.

När du kommer på min ålder, får du veta vad mig våller (säger

den gamle).

Det lider med bonden, då han börjar köra dynga i klädeskavaj.

Den som sätter sig på en sten, blir två gånger belåten (när han trött sätter sig och när han får stiga upp från den hårda platsen).

Den geten, som skriker mest, mjölkar ej mest.

Du är nog en get mindre, när du kommer igen (när någon går åstad med stort övermod).

"Större fågel än kråkan är skjuten". Spänn ej bågen för högt,

förhäv dig ej — det är bondevisdom.

Att ålderdomen sitter inne med livserfarenheten och med kunnigheten är en gammalgermansk uppfattning, som även möter i våra ordspråk. Om ungdomen gäller: "Störst i hoppet och minst i vettet".

I mångt och mycket bära de ock prägeln av att vara gammalmansvisdom:

"När du kommer på min ålder, får du veta, vad mig vållar".

Livet är ingen dans på rosor. Livskampens hårdhet skapar tvist och strid: "När maten börjar lida, börja svinen strida". Och

Gud Mammon härskar: "Jordtuva gifter bort skorvluva".

Ordspråken äro visserligen i stor utsträckning internationella men givet är, att de svenska ordspråken ha ett annat skaplynne än t. ex. de italienska. En större samling västerbottniska ordspråk skulle helt säkert ha en del att säga till förståelse av det västerbottniska kynnet, varför redaktionen gärna reserverar någon sida i var årgång för sådana.

Jw.