Opoppat

Av , , Bli först att kommentera 3

 

Tog en sista tur med Camaron igår, nu är det dags att ställa undan den för vintern. När vi ätit middagen så åkte vi ner på stan, Åke skulle ju till optikern och jag och Nicco passade på att gå på Lagerhaus, för att leta efter en present till Niccos kusin som fyllde tretton år igår.
 
Efter inköpet och provandet av bågar så åkte vi hem till dom. Där var snudd på, fullt hus. Dom försökte sig på att få igång en sån där brinnande sak som ska stå på tårtan och det var inte det lättaste, då kom morsan på, hur det var första gången hon skulle poppa popcorn.
 
Detta var någon gång i slutet av 60 talet, hon och pappa hade för första gången fått smaka på popcorn, hemma hos några bekanta. Det var så enkelt att poppa och mamma tyckte att det var gott så när hon sedan stötte på en popcorns påse på affären så gjorde hon slag i saken och köpte hem den.
 
När det då var dags att poppa så hade hon ju faktiskt inte en susning över hur man skulle göra, hon tog helt sonika påsen, öppnade den och hällde över i en skål och sedan satte hon sig att vänta på att det skulle börja poppa upp ur skålen.
 
Som ni förstår blev det en hel del väntande och inget som hände. Till slut fick hon ta hundbenet och ringa upp dom där vännerna som hade bjudit dom på popcornen och förklara att denna påse måste ha varit ett måndagsexemplar, då inget hände. Du, sade vännen, man måste använda sig av en kastrull, dom ska värmas upp.
 
Så lätt var det, men det är klart, när man gör något för första gången och det enda man snappat upp var att dom skulle hällas i något, så var det kanske inte så tvärenkelt. Man kan ju också undra varför dom inte kommit på en sån sak, det vore väl väldigt smidigt att bara behöva en skål, jag menar, mikropopcorn finns ju redan, hur svårt kan det vara 🙂
 
Näpp, nu får ni ha det så bra idag, själv ska jag inte planera någonting, förutom en promenad i solen. See yaaa!

Utan armar

Av , , 3 kommentarer 3

 

Visst är ni många som såg på, Här är ditt liv, i helgen som var? Om inte så missade ni en otrolig människa. Lena Maria Klingvall, heter hon och hon föddes utan armar och ett ben som bara var hälften så långt som det andra.
 
Det finns många som föds med handikapp men kanske inte alla har en sån livsglädje och go, som hon har. Hon sa något som kommer att sitta kvar i mitt huvud och det var så klockrent. Ingvar Oldsberg frågade nämligen henne om det fanns något hon inte klarade av. Hennes svar var –Visst finns de det, men alla människor är handikappade, för det finns ingen, som kan göra allt. Och det är så sant som det är sagt. Hon kan inte stå på sina händer då hon inte har några, jag har händer men jag törs inte lova att jag fixar att stå på dom.
 
Hon satt och stickade en tröja och använde sina fötter till detta, hon sa då att hade hon haft två armar så kunde hon ha stickat dubbelt så mycket, alltså en tröja med fötterna och en tröja med händerna. Kanske hon hade fixat det med, med tanke på hennes sätt att vara.
 
Men sen har jag funderat lite på detta, vi skulle ju faktiskt kunna lära oss att till exempel sticka med fötterna, men vi gör det inte, för vi ids inte. Vi skulle också kunna prova att sätta upp fötterna på ratten precis som hon gör då hon kör bil, men varför skulle vi prova på, det är ju bara jobbigt.
 
Men det förstås, hon föddes så och har inte haft så många andra alternativ, det är nog mycket värre att förlora sina armar i vuxen ålder. Som en vän till henne hade gjort. Hans största ängslan var då hans mamma dog, och han visste inte vem som nu skulle mata honom, hjälpa honom på toaletten och andra saker. Han hade förmodligen aldrig provat på att klara sig själv utan bara försökt finna sig i sitt öde. Nu hade han ett eget liv och en familj så för hans del gick det bra i alla fall. Han jobbar nu som mun målare.
 
Det väckte också en tanke hos mig, visst skulle vi också kunna lära oss att måla med munnen eller med fötterna, för all del, men vem skulle köpa en sån tavla? Förmodligen blev den svårsåld, men jag undrar bara varför? Gjorde vi inte samma arbete, eller är en tavla som är målad av en utan armar, mera levande och seriös, än en som skulle ha målats på samma sätt men med en som hade armar? Ja, det får väl vara som det är, jag tror ingen är avundsjuk på vare sig henne eller andra som föds med avsaknad av lemmar. Men bara för att dom saknar just en lem eller två, innebär inte att dom har ett sämre liv än någon annan, men säkerligen lite jobbigare och krångligare.
 
Önskar er alla en fin dag!

Skräcken på skolan

Av , , Bli först att kommentera 3

 

Jag vet inte om jag berättat detta tidigare men kom i alla fall att tänka på denna händelse då jag satt ute igår, och brevbäraren flängde runt härute.
 
När jag var gravid med Nicco, för 12 år sedan, så städade jag på backenskolan. Jag började halv sex på morgonen och var den första på plats varje dag. När senhösten kom så var det ju alltid kolande svart ute och inte fanns det en endaste lampa som sken på skolgården eller inne i skolan.
 
På dörrarna som var i korridorerna, som ledde in till klassrummen, så satt det små runda fönster, och av någon anledning tyckte jag att det var lite kusligt att gå förbi dom där dörrarna, man ville titta dit men samtidigt tänkte man att man förmodligen skulle dö på fläcken om det stod någon där och tittade tillbaka. Det var lite småläskigt, sådär. Nu var det bara den första timmen, varje morgon, som jag var ensam, sedan poppade det in fröknar och efter dom kom fritidsbarnen.
 
I alla fall så var det inte bara på skolan man kände sig lite olustig, utan varje morgon då jag kom körandes efter Backenvägen så mötte jag en cyklist med lyckoluva på huvudet. Jag gissade på att han bar ut morgontidningen, eftersom han alltid hade samma rutt, och han var dessutom den enda levande människan man stötte på, vid den tiden på morgonen.
 
 Nu hade det inte varit något att lägga på minnet, men alltid då jag passerat denne man så vände han sig om och tittade efter bilen. Jag fattade inte varför han nödvändigtvis var så intresserad av den. Nu hade vi på den tiden en ovanlig bil, säkert den enda här i Umeå, då det bara fanns 73 stycken totalt i Sverige, så från början tänkte jag ju att han bara var nyfiken på bilen, men sedan blev jag sådär osäker och tänkte att om han cyklar där borta vid skolan, och ser bilen där, så vet han också vart jag jobbar. Ja, ni vet, när man fått något på hjärnan så kan man inte släppa det.
 
Nu var det också så att när jag kom till skolan så låste jag alltid upp den stora dörren, men hade på inrådan av personalen på skolan, alltid dörrarna mellan korridorerna låst, dom ville ha det på det viset.
 
Denna morgon var inte annorlunda på något sätt, inte till en början i alla fall. Jag började alltid på övervåningen och däruppe var jag då jag hörde ett knackade ljud på dörren. Jag hann aldrig reflektera över vem mannen var (men å andra sidan vet ni väl vid det här laget att jag aldrig känner igen en människa om dom inte har samma kläder på sig alltjämnt) så jag gick och öppnade dörren, genast då jag gjort det så kände jag att det kröp bakom ryggen på mig, jag insåg att detta var mannen jag alltid mötte på morgonen, och nu hade jag öppnat dörren…
 
Jag är postbärare här, inledde han med, och sedan frågade han om det var jag som ägde den röda bilen därute på gården. Ehhh, ja, svarade jag och lät frågande. Ok, sa han, då har du glömt lyset på. Nu hade ju inte detta varit något att haka upp sig på om jag inte varit helt hundra på att jag faktiskt slagit av lamporna då jag kom, jag visste att jag hade gjort det därför det var något med lysknappen den morgonen och därför var jag så säker.
 
Ni kan ju gissa hur jag försökte analysera situationen medan jag stod och gluttade genom fönstret för att se om han försvann. Jag trodde naturligtvis att han skulle stå och lurpassa någonstans därute i mörkret då jag skulle gå ut för att släcka lamporna. Nä, jag tordes inte gå ut utan inväntade den första läraren som kom, sedan berättade jag för henne vad som hänt och då sa hon, jaha, men då är det din bil som står där med lysena på, dom har ringt från matsalen och berättat det. *stor inandning* ok, då hade ju mannen haft rätt, och ville ju bara vara till hjälp, jag kommer inte ens ihåg att jag tackade honom. Jag hade tryckt in lysknappen, men bara ett hack, så jag hade trots allt haft rätt…till hälften.
 
Efter denna händelse så försvann en hel del av olustkänslan av att vara där ensam, sen vet jag inte om man kanske är eller blir lite annorlunda då man är gravid, man tänker på saker på ett annorlunda sätt, åtminstone har nog jag gjort det.
 
När jag väntade Theresé så var min stora skräck att jag skulle dö så jag aldrig skulle få se henne växa upp och hur hon skulle se ut eller vad hon skulle arbeta med. Med Nicco, var det annars, då trodde eller tänkte jag att någon skulle skjuta mig i magen så hon skulle dö innan hon föddes, ja ni hör ju vilka vilda fantasier man kunde ha. Haha, fast vilda fantasier har jag nog ibland nu också, fast dom brukar inte vara så där dramatiska.
 
Önskar er alla en fin dag i solen!

Kunde ha blivit en rejäl smäll

Av , , 2 kommentarer 3

 

I köket har vi en sån där hylla för mjöl, socker, havregryn…ja du kan ju stoppa dit precis vad du vill, men det är väl dom vanligaste sakerna man brukar förvara i just dom där byttorna. I fredags då jag var i köket så noterade jag att alla byttor var utdragna en liten bit och jag hade tänkt säga till Åke -undrar just om det varit en liten jordbävning här, men jag glömde bort att säga det.
 
Igår morse då han skulle ta sig en tallrik havregryn så noterade han ett smärre fel på hyllan:
 
Hela botten höll ju på lossna, och dom där glasbyttorna är inte så himla tyngdlösa, utan väger cirka ett kilo/styck, utan innehåll. Man kan ju gissa vilken jädrans smäll det hade blivit om den åkt i diskbänken, och hur det skulle ha sett ut med allt mjöl, socker och övriga ingredienser, utspridda i köket, fy för den lede. Och vilken skräckupplevelse för katterna.
 
När jag berättade detta för Nicco så tyckte hon givetvis att det hade varit hur kul som helst om den hade ramlat i golvet. Kunde just tänka mig att hon skulle tycka det, den lilla skadeglädjes njutaren 🙂
 
Nu är den i alla fall limmad och ihopsatt igen, men jag tror jag ska hålla ett öga på den, så man är med om den skulle hålla på att lossna igen.
 
Åkes glasögon, däremot, gick inte att få ihop, han måste alltså köra med sina gamla glasögon tills han fått sig ett par nya och det är ju inte så kul då han inte ser lika bra i dom gamla som i dom nya. Men vad gör man? På onsdag ska han i alla fall få komma på synundersökning och välja sig ett par nya bågar, men det tar ju säkert någon vecka innan dom sedan är klara.
 
Han fick hjälp av Brälla igår, att svetsa under bussen, och det var han tacksam över, så nu är det bara en svetsning kvar och sedan ska bussen in igen på ombesiktningen. Ja, nu ska jag väcka upp Nicco, som har haft sovmorgon idag, och hon behöver en relativt lång startsträcka så nu är det dags. Ni får ha det så gott!
Maria Lundmark Hällsten