Varför?

Av , , 3 kommentarer 5

 

Fick veta en väldigt tragisk sak i torsdags, en person som bara var tretton år och som valde att ta sitt eget liv. Man blir helt paff, man kan inte förstå hur en så ung människa kan ta ett sådant beslut, man tycker att en trettonåring inte ens skulle veta hur eller vad det är, att ta sitt liv, det är helt obegripligt.
 
Vilken smärta för människorna runt omkring, föräldrar, syskon och vännerna, och alla frågor man säkert vill ha svar på men som man kanske aldrig kommer att få, det blir antaganden och gissningar.
 
Varför upptäcker inte omgivningen att det är något som är fel? Varför gjorde man inte så eller varför sa personen ingenting. Frågorna måste bli oändliga och svaren så få.
 
Jag kan förstå att man inte söker hjälp, det kanske känns skamligt, man vill inte tala om hur man mår, man vill vara den som alla tror att man är, att må dåligt eller känna ångest kan tyckas vara en svaghet och ingen vill bli kallad svag.
 
En nära släkting till mig tog sitt eget liv vid en ålder av 27 år och ingen kunde ha anat vilka tankar han hade eller hur han mådde inombords. Han hälsade på jag och Åke en vecka innan han dog, vi såg ingenting, jag träffade honom samma dag, och ingenting var annorlunda mot för alla andra gånger vi träffats, så hur skulle man ha kunnat veta vad han hade planerat?
 
Så här i efterhand så tycker man att han gjorde saker på ett konstigt sätt, varför sa han så, varför gjorde han på det viset, ja nu vet vi ju, det var för att han visste att han aldrig mer skulle komma tillbaka. Men då, fattade man ingenting.
 
Jag kan inte säga att vi kände trettonåringen men vi vet vem hon var, vi vet också vem hennes föräldrar är och man kan bara gissa sig till vilken sorg dom bär på, och ingen önskar att vara i deras skor. Jag kan inte heller säga att jag vet hur det känns, men med egna barn och med ett som snart är i den åldern, så kan man lätt föreställa sig hur det skulle ha varit.
 
När man läser om sånt här i tidningar eller ser det på tv:n så försvinner det efter ett tag, man slår igen tidningen, stänger av teven och sedan tonar det bort. Man kan ibland bli påmind och man försöker komma ihåg vart det hade hänt eller när, men det är svårt. När det nu händer en som man har ett ansikte på, så blir allt så påtagligt och det kommer så nära inpå att man verkligen känner allas smärta.
 
Det första man tänker själv är, hur kommer dom som finns kvar att orka, men det gör man av någon outgrundlig anledning, människan är skapt så. Man har förhoppningsvis ett skyddsnät av frun eller mannen, barn, syskon eller släktingar och vänner som tröstar och stöttar. Den som tar sitt liv ser ingen annan utväg, dom kan inte heller tänka på vilka dom kommer att såra eller hur andra kommer att ta det. Dom ser ingenting annat än sin egen smärta.
 
Man kan inte vrida klockan tillbaka men man kan förhoppningsvis ge ett annat barn i samma sits, en idé eller en tanke som får dom att ändra på sitt sätt att se på tillvaron eller som kan förmå dom till att tala om för någon hur dom egentligen mår. Hjälp finns alltid även om man inte vet vart, man ska söka efter den. Tala med skolsköterskan eller en annan vuxen person som man känner förtroende för, jag lovar att det finns alltid dom som lyssnar och som vet vart man ska vända sig. Man är aldrig ensam även om det kan kännas så.
 
Det blev inte ett roligt bloggande idag men jag tror att det är viktigt att skriva om det och att man sedan kan prata med andra om detta. Vem man nu än är eller hur man än mår, du kanske är den som plockar upp en annan som ligger på botten och inte ser en annan väg ut.

Lucky Strike

Av , , 2 kommentarer 3

Cigarettmärket Lucky Strike var från början ett lotteri, där den lycklige vinnaren kunde finna en marijuanacigarett i paketet.

Det visste jag verkligen inte, undrar om det var rusning efter ciggen då? Låter desutom lite likt dom här cigarettfesterna där man blir erbjuden gratis cigaretter, i hopp om (av tobaksbolagen) att man ska bli beroende.

Det var torsdag igår

Av , , Bli först att kommentera 3

 

Snart är man ju fjäderlätt 😀
 0,7 kilo minus, på en vecka, det kanske låter lite men ponera att man skulle gå ner 0,5 kg/vecka så blev det hela 26 kg på ett år och det är inte lite det.
 
Jag har en gång i världen ( närmare bestämt för 13 år sedan, om man ska vara korrekt) gått ner hela 55 kg på 9 månader, det ni. Då kan man snacka om att man inte riktigt hängde med. Och att man fick införskaffa ny garderob med väldigt korta mellanrum.
 
Efter den viktnedgången blev jag gravid för andra gången och alla som har barn, vet hur lätt det är att hålla mattider, äta rätt och vara så där nyttig som dom är på alla reklamfilmer, när man har en liten att passa upp…det funkar inte alls. Man stressar, barnet är hungrigt, du ska själv äta medan du sitter och matar ditt barn och då är det väldigt lätt att det blir något enkelt för din egen del och inte bara enkelt, det ska gå snabbt också.
 
Jaja, nu har vi inga småbarn längre och jag bestämmer helt och hållet vad jag stoppar i mig eller inte. Jag ser inte heller denna kurs som ett 12 veckors projekt utan som något som ska hålla för evigt. Ok för 12 veckor att lära sig, men sedan ska man ju också utföra vad man lärt sig. Jag tror verkligen på detta och jag ser alltid fram emot den kommande veckan, det är lika spännande varje gång.
 
Jag blev helt oförhappandes vaccinerad igår. Inte så att jag blev överfallen av någon med en spruta i högsta hugg, nä, jag var och tränade på V-centralen då en av sjukgymnasterna kom in och frågade om vi skulle vaccinera oss, njae, sa vi och lät lite frågande, ja sa han, om ni vill göra det så kom nu med en gång, dom har kvar en massa vaccin och det är inga människor där, tjopp tjopp så var det gjort. Tyckte att det kunde vara detsamma när det nu blev så enkelt och det gick så fort. Och NEJ, jag har inga besvär överhuvudtaget, inte ens ett litet litet hål i armen, det har läkt ihop.
 
Åke är tillbaka på jobbet, han åkte iväg igår och det hade gått bra även om han var lite mosig i huvudet. Imorse var det jag (jag som är ledig idag och hade trott att jag skulle ha världens sovmorgon eftersom barnen dessutom är lediga från skolan) fick väcka Åke och fråga vad han hade ställt sin klocka på. Han brukar nämligen inte ligga kvar i sängen kvart över sex och det gjorde han nu. Han hade väl styrt ringknappen för långt åt något håll så hade inte jag vaknat så hade vi kanske legat och sovit än. Jaja, dagen blir ju lite längre om man stiger upp på morgonen. Ha en trevlig fredag allihop!

Jag undrar jag…

Av , , Bli först att kommentera 2

 

Har ni någon gång tänkt på andra människors livshistoria och vad mycket som bara en person kan berätta om? Jag kan ibland tänka, när jag ser en annan människa, undrar vart dom är född, hur deras uppväxt har varit, vad är det roligaste dom har varit med om etc etc.
 
Inte så att jag kan säga att jag är intresserad av hela livshistorian, men kanske bråkdelar, såna där saker som man tror, aldrig händer en själv, man kanske svär eller muttrar åt någon som puttas i kassakön, och denne någon kanske precis har fått ett dödsbud, man kanske är hjälpsam och håller upp dörren åt en som nyss la krokben för en gammal tant, eller man kanske garvar högt åt en som egentligen aldrig har skrattat själv, man vet så lite om en människa och man ska ju heller aldrig döma en annan innan man gått några kilometer i dennes skor (enligt indianerna).
 
Och tänk vad mycket roliga saker en person skulle kunna berätta även om inte allt skulle behöva vara självupplevt, dom har kanske hört det av en vän eller kollega, grejen är ju lika rolig för det. Eller det där otroliga, att få vinna några miljoner kronor, vad gjorde dom för pengarna, hur var själva känslan då det gick upp för dom att dom vunnit osv. Ja, det var bara en sån där tanke jag fick då jag satt och filosoferade.
 
Jag läste precis ett meddelande jag fått av Mary, som bor i Minnesota och som håller i insamlingen till en cancersjuk vän, hon hade precis fått paketet jag skickade och det ska bli så kul att höra vad dom kan få på auktionen. Det var simpla saker som t.ex. en marabou chokladkaka, limited edition av märket vinter, en Ahlgrens bilpåse och andra blandade småsaker, hon var väldigt nöjd och skulle själv lägga bud på vissa saker, kul.
 
Ikväll är det kursdags igen och man får se om man skött sig i veckan. Jag tycker att det går väldigt bra och egentligen så är det helgerna som är värst. Men utan dom så kanske man inte skulle klara sig lika bra och lika länge, så dom är på gott och ont. Nu ska jag ta min frukost och sen blir det morgonpromenad innan arbetet väntar. Ha en bra dag!

Året var 1977

Av , , Bli först att kommentera 2

 

Picture this! Året är 1977, våra föräldrar åker ner till Norrköping eller om det är Nyköping, då pappa bowlar med Tegskäglorna och dom har en turnering därnere.
 
Jag och lillebror får stanna hos farmor och farfar i Malå och storebror är på träningsläger i Venedig.
 
På hemvägen så är dom inblandade i en bilolycka som jag, hör och häpna, har vetat om sedan dagen dom lämnade oss i Malå. Jag hade bett till högre makter att mamma bara skulle få bryta ett ben, det var det värsta som skulle kunna hända utan att hon skulle dö, i mina ögon.
 
På olycksmorgonen sitter jag på kökssoffan nere i köket och farmor står vid diskbänken då dom säger på radion att det inträffat en stor bilolycka i Tierp, med 2 döda och fyra skadade. Jag säger genast till farmor att det är dom. Tok dig, säger hon, inte är det det.
 
Sedan kommer tidningen och på första sidan är dom med på bild, jag kommer så väl ihåg farmor där hon står och ska tala om vad som hänt. Hon säger att hon måste tala om att det hänt en olycka, ja säger jag, mm, det är dina föräldrar, dom har krockat. JA säger jag, det var ju det jag sa., jag visste ju det.  Det var absolut ingen världsnyhet, utan direkt jag hörde talas om smällen så föll en stor sten från mitt hjärta, då var liksom väntan över.
 
Mamma skadade benet, lårbenet krossades och det var inte riktigt så jag hade velat, det hade varit bättre om det bara hade brutits, men dom överlevde och det var huvudsaken. Fråga mig inte hur jag visste vad som skulle hända, det var bara så, och innan dess så hade jag varit ett sånt barn som hängde morsan i kjolarna och inte släppte henne långt, men det försvann efter denna olycka. Precis som om väntan var över, dom klarade av pärsen och nu skulle aldrig något mer hända.
 
Vår farmor berättade vad jag hade sagt, många många år senare, hon hade inte velat tala om det för våra föräldrar av den anledningen att hon tyckte det var så kusligt, hur jag hade kunnat veta. Men efter 15-16 år så berättade hon det.
 
Vi fick ha hemhjälp, och inte bara en utan två eller tre, jag kommer inte riktigt ihåg, i alla fall så tyckte jag att en av dessa hemhjälpare såg ut som en filmstjärna, det var på den tiden man samlade på dom populära filmstjärnorna och jag hade en hel drös. Hon såg så lycklig ut då jag sa det men jag kunde inte riktigt komma ihåg namnet på stjärnan. Vänta sa jag och skuttade iväg för att hämta kortet. Nu måste jag säga, till mitt försvar, att jag inte menade att vara elak eller dum, jag var bara nio år och var väl som alla barn, ärlig, och om hon nu skulle råka läsa vad jag skriver här så ber jag om ursäkt för mitt påstående men gjort är gjort. På bordet kastade jag fram ett kort på Fleksnes. Ni vet, den där norske snubben som hade en liten serie som gick på tv:n. Inte så fager att se på, men jag tyckte att han var otroligt rolig, så det var kanske av den anledningen jag tyckte att dom liknade varandra. Hemhjälpen såg då måttligt road ut när hon fick syn på kortet.
 
Ha en bra dag!

Fötterna sitter kvar

Av , , 4 kommentarer 2

Jovisst blev jag upphämtad av Åke, han for ju och besiktigade cheven och sedan tyckte min boss att han kunde komma och hämta mig direkt efteråt så han skulle slippa åka ut en gång till, så jag slutade halv ett istället för två.

Åke tycktes känna sig bättre ett tag under gårdagen men strax efter middagen så pressade han upp febertermometern till 38,7, så frisk är han inte…än.

Jag och Kerstin gick en sväng på eftermiddagen så nog kände jag att mina fötter satt där dom brukar, och det är klart, 1 timme och 45 minuters promenad och dessutom tvättstugan på kvällen gör sitt till.

Det blev ombesiktning och kan ni gissa på vad? En sån sketen liten sak som att ena framlyset pekade för mycket uppåt. Killen skulle försöka åtgärda felet men dom dög inte till att komma åt justeringen, så jädrans typiskt. Men det kunde som vanligt ha varit betydligt mycket värre, en lättare justering må ju vara, synd bara att det kostar 200 spänn extra plus den tid det tar att åka ut dit igen för att få en tid.

Ha en bra dag!

Maria Lundmark Hällsten