Umeås laglydigaste…

Av , , Bli först att kommentera 14

 

Jag fick då se Umeås laglydigaste människor igår kväll. Far från Ålidhem klockan nio på kvällen, ganska direkt kör det upp en polisbil bakom mig och ligger där, hela vägen ner mot stan. Då jag väldigt ofta kör den vägen och vid den tiden så vet jag vilken trafik det normalt brukar vara där, nämligen knappt någon alls, men redan vid Östra gymnasiet kunde man ana en viss skillnad.
Och sen tog man sig förbi järnvägsviadukten och sen var det stopp. Jag hade hamnat i kön där trafiklysena inte fungerar. Några åkte iväg så jag tog mig upp som tredje bil i höger körfält, men sen var det tvärnit. Vi stod så där i 5 minuter, och ingen gjorde någonting alls, överhuvudtaget.
Polisbilen låg nu i andra körfältet, snett bakom mig och jag hade tänkt hoppa ut och fråga om dom kunde tänka sig att kliva ur och dirigera trafiken, men då är man ju så där fjaskig och tänker, hm…om jag nu gör det så blir det väl grönt, och då står man där som ett fån. Nå, jag körde fram en halvmeter och vek av mot sidan så det blev en lucka för dom att ta sig fram… och se där, plötsligt tänder dom blåljusen och sakta men säkert tar dom sig ut i korsningen och börjar vinka iväg bilarna.
Vi pratade om bilar då jag kom hem, bland annat om min farfars gamla Amazon, som fortfarande finns kvar, och med tanke på vart dom bodde så kom jag ihåg en annan bil, däruppe i Malå, som jag fick se då jag satt och hängde utanför kiosken, någon gång i början på 80-talet.
Jag kommer inte ihåg bilmodellen, kan ha varit en Amazon eller en folkvagn, men det var ju inte bilmärket som var grejen utan utsidan på bilen… den var nämligen täckt av en typ av gräs, hela bilen, alltså. Och hur dom fått detta att sitta fast, det vet jag inte heller, men jag kommer ihåg vad fascinerad man blev.
Mindre fascinerad var min farfar då han och farmor besökte Umeå i deras Amazon och farfar hade fått sig en kola som han satt och tuggade på. Och det vet vi alla hur en kola kan vara, väääldigt seg, och min farfar hade inte sina ordinarie tänder kvar utan löständer och vad tror ni händer?
Jo, kolan kletar ihop tänderna då dom passerar ute på kyrk bron, han kämpar så att han faktisk håller på att köra ner i älven, innan tänderna lossnar, jojo, detta har farmor berättat ett antal gånger, men det lät ju betydligt roligare då hon talade om detta spektakel.
Apropå Malå… så vet vi att det snöade däruppe i förrgår, men snön har smält bort så vi startar upp bussen om 1½ timme, och hämtar upp Ingegerd och Jan A och drar iväg dit upp, bara för att komma ifrån ett tag, grilla till middag, dricka öl och annat och bara vara, jojmensan. Så jag önskar er alla en fin lördag, det kommer säkert vi att ha.
 

Snubbelrisk

Av , , 6 kommentarer 12

 

Visst är vi människor lite korkade i alla fall… som tycker att människor som snubblar, ramlar, faller, ser roliga ut. Kom att tänka på det igår då dom visar upp den stackars cyklisten som tippar omkull i vattenmassorna, här på VK.
Jag satt inte och skrattade åt det utan tyckte nog mest att det var olyckligt för hon som ramlade. Men jag är inte bättre än någon annan, det vet jag 🙂
Vi sitter ju och skrattar åt allt elände dom visar på roliga klippen, och där finns det många som klantar till sig. Jag tillhör ju själv kategorin klantskallar eller snubbeloffer som fastnar med fötterna lite överallt, nu senast i stolen i konferenslokalen på Haga, där vi hade utvecklingssamtal.
Nu märkte ingen det, förutom Nicco då, som frågade vad jag höll på med. Och förra gången vi hade ett möte på skolan så lyckades jag ju trassla in snöret från jackan i stolsarmen så jag drog med mig den då jag skulle gå därifrån, jaja, det bjuder jag på, jag har vissa skills, som Nicco brukar säga… fast med lite lätt ironisk ton (förstår inte det).
Jag satt en gång nere på biblioteket på stan, där jag blev intervjuad av en tjej från universitet, utanför fönstret blir jag då vittne till flertalet snubblande människor. Det låg nämligen plattor därutanför och en av dom råkade sticka upp en bit, och jag lovar, det var ungefär en person var femte minut som hittade av den där plattan.
Första gången sa man typ, ojdå, och hoppades att människan skulle hålla sig på benen, andra gången likaså men sen var det svårt att hålla sig för skratt, men trodde ju nästan att det var dolda kameran.
Nu ska jag snubbla in i köket och fixa frukost, städa lite i källaren, jag får ju oväntat besök idag, eller nä, nu ljög jag, oväntat var det ju inte, utan rätt så planerat, det kommer en kille från Umeå energi och ska byta någonting till fjärrvärmen.
Sen ska jag hämta mamma, vi har ett ärende till banken och sedan tänkte vi ta en lunchmacka på Nybro, nåt mer lär jag inte hinna med då jag jobbar ikväll, jo förresten, jag ska även fixa middagen innan dess, så jag kanske ska börja med det istället.
Med pappa är läget oförändrat, men hör och häpna hur dom kan göra egentligen. Han ligger alltså med slangar och instrument kopplade till sig, han har fortfarande två brott på ryggraden (rätt så allvarliga sådana), men eftersom han nu kan klara sig utan respirator, så är tanken att han ska in på annan avdelning, och det är ju bra, säger inget om det, men…
Detta blir nog inte förrän på måndag och kommer det ett annat akutfall och det inte finns plats på IVA, så kan dom komma att flytta på honom till Skellefteå eller Lycksele… även om det bara gäller för en dag. Man kan ju smälla av för mindre, vad kostar en sån flytt, hur nyttigt är det att ens förflytta en person med dom skadorna, ja, jag vet inte ens vad jag ska säga.
Jag förstår ju att dom inte gör det om det inte blir nödvändigt och förhoppningsvis måste dom ju också veta vad dom sysslar med däruppe (jag håller verkligen en tumme för det), men jag blev också något förundrad då en läkare från neurologen sa till mamma att pappa inte gjort så stora framsteg på en månad. Jojo, vart han nu fick en månad ifrån för då hade han bara legat där i 16 dagar *suck*.
Nåja, det är som det är och inget vi kan göra åt saken. Nu, mina vänner ska jag sätta fart. Önskar er alla en fin fredag!

Åke ligger risigt till

Av , , 6 kommentarer 11

 

Jag tror att jag skrev detta förut men jag har av någon outgrundlig anledning, ensam vårdnad om Theresé (nu är ju hon vuxen så den vårdnaden är väl passé för längesedan) och sedan har jag ju det, om Niccolina, ensam vårdnad alltså.
För andra runt omkring oss låter detta märkligt och jag har ju förstått att då man har det så handlar det för det mesta om att ena föräldern är högst olämplig att ha som vårdnadshavare.
Men för vår del var det faktiskt efter tips från socialtjänsten, som vi skrev under papperen så det blev som det är. Jag var nyss fyllda 18 år och Åke skulle skriva under faderskapet. Vi satt däruppe på sociala och hade en liten genomgång och då blev det förklarat så att om jag stod som ensam vårdnadshavare, så skulle saker och ting bli mer lättskötta.
Då behövs bara en underskrift om det är något sånt som ska göras och vi var ju ändå överens om allt så det var så det fick bli. Och när Nicco kom, varför skulle det då vara någon skillnad, vi körde på som vi gjort.
Det enda jag vet är att ”bara” för att man har ensam vårdnad, innebär inte det att pappan inte får komma i närheten, vid en skilsmässa så har man ändå samma rättigheter som den andre föräldern, det är vad som sas, och det är då vad jag trott. Om det sedan stämmer, ska jag ha osagt.
Nå, vi är inte skilda och tänker inte genomgå något sådant heller, men jag blev så förvånad igår då jag gluttade i Hemmets journal och där var det en fråga om just detta med vårdnaden, en mamma som ville ha ensam vårdnad för pappan misskötte sig och ville inte ha med barnet att göra.
Hon fick till svar att det skulle bli jättesvårt att få det, det ska till MYCKET innan någon får bli ensam vårdnadshavare. Ojdå, tänkte jag, nu ligger Åke risigt till. Och vad ska folk runt omkring tro, egentligen, när man nämner det? Jag har ju sagt till om det på skolan, och alla där höjde på ögonbrynen tills jag förkarat att jag levt ihop med Niccos pappa i 28 år, vi är gifta och bor under samma tak.
Samma sak har det faktiskt varit då jag uträttat bankärenden för Niccos del, där har det knusslats då jag sagt att jag har rätten att skriva under, flytta eller föra över pengar, utan Åkes medgivande, sådeså.
Jaja, snart har vi eller rättare sagt jag, även förbrukat mitt vårdande om Nicco också, 3½ år kvar och sedan får hon vårda sig själv, i alla fall i den meningen att hon kan göra sina egna underskrifter.
Igår sattes den där matknappen in på pappa, och respiratorn kopplades ur, så han andas utan hjälp. Och det är ju bra, detta innebär också att han snart, kan komma att flyttas från IVA och in på någon annan avdelning. Det har bestämts att dom inte ska operera hans två övriga brott på ryggraden, dom ska läkas ihop själv, och det skulle ta upp till tre månader.
En operation skulle vara fruktansvärt krävande och det är ett stort ingrepp på en så sargad och utsatt kropp. Han har varit med om tillräckligt, på ett tag nu, och det förstår man ju när man tänker på alla skador han fick. Det var inte bara ryggen som tog smällen. Bröstbenet och alla revben var också av, så bägge lungorna var punkterade, usch…man ryser då man tänker på det, och vilket under att han fortfarande finns kvar hos oss.
Han kämpar på, och det gör vi med, och vart vi hamnar i slutändan är fortfarande oskrivet, om framtiden vet vi ingenting… på gott och ont. Önskar er alla en fin torsdag, regnar gör det, men vad gör det om hundra år.
 

Vi var minsann påhittiga…

Av , , 2 kommentarer 13

 

Vi hade en trevlig fikaträff ute på mina föräldrars gård, uppe på Mariehem, igår. Det var en klasskompis till mig, och på den tiden även min bästis, som är på besök hos hennes föräldrar, som råkar bo på samma gård som mina.
Vi satt därute, hennes mamma och min, hon med sina barn och jag, och drack kaffe och pratade på.
Det var X antal år sedan vi sågs, kanske inte så konstigt egentligen, då hon numer är bosatt därnere i södern. Hon har, kan ni tänka er, två tvillingpojkar, och vilket jobb hon gör som tar hand om dom, ensam, och med sån entusiasm. Hon är ju till åldern, lika gamm…ung som jag, och killarna är inte fyllda två, än, så hon har verkligen det hon gör.
Men det hon gör ser hon ut att fixa galant, själv har man ju blivit lite mer laid back, kanhända på grund av åldern och att man redan uppfostrat två barn som ju är självgående idag. Jag är inte avundsjuk på att ha småbarn, nä, det är precis som dom brukar säga, att få barnbarn att skämma bort är helt perfekt, och då får man också njuta av dom finare stunderna.
Och det räcker ju också gott och väl att få se andras barn så där, vilka fina killar, busiga, påhittiga, nyfikna och otroligt fulla av energi, och det är väl där det brister för en själv, man har inte den energin, inte jag, men deras mamma 🙂 och det är ju en himla tur. Sen är det som man säger om årstiderna, alla har sin tjusning, och samma sak är det med barn, alla åldrar har också sin tjusning, och allt det har då Annica kvar att se fram emot.
Jag och Annica har en varit med om en hel del då vi var mindre, ojoj, vi var minsann påhittiga vi också, till våra föräldrars förtret, eller ja, det var inte alltid vi gjorde galna saker, vi var nog rätt så snälla… ibland, också. Vi tjuvlånade ju brorsan moped, inte bara en gång utan två 🙂 fast vi blev ju påkomna och det var inte lika spännande som vårat upplägg då vi drog ut moppen och kollade in om kusten var klar.
Vi gick runt och intervjuade folk, bara sådär på måfå och inte i ett egentligt syfte, utan bara för att vi ville veta vad dom tyckte om serien, förintelsen. Vi råkade då träffa på en man som faktiskt hade föräldrar som suttit i ett av lägren, och han berättade en del av sin livshistoria, där vi satt på busshållsplatsen, vilken grej!
Vi körde också det där traditionella buset, då man knyter fast en plånbok i ett snöre och drar iväg den då någon ska till att plocka upp den, det tyckte den äldre generationen var så roligt att vi fick pengar för att vi gjort deras dag, ja, det var kanske lite skillnad det, om man jämför med hur det ser ut idag. Det var även Annica som satt med då jag ringde till Abbas fiskbullar och frågade om Agneta eller Anne-frid var där, vi trodde ju att det var dom som hade den lilla fiskbullsproduktionen vid sidan om deras turnerande med popgruppen Abba, jojomensan.
Ja man var väl lite som man vart, från början, men det var kul, på den tiden, och mycket hann man med, känns det som. Idag hinner man ingenting, inte ens reflektera över vad man borde ha hunnit. Fast å andra sidan, jag sitter ju här och skriver, och då reflekterar man ju också, och det har jag minsann tid med, jodå. Men jag ser också på mitt skrivande som terapi eller vad man ska kalla det. Skulle kännas tomt, att inte längre sitta här och påta på med datorn.
Jag skrev att dom satt in en sak i pappas mage för att underlätta med mat och medicin, det får jag dementera, det skulle dom ha gjort och enligt boken dom skriver i så var det klart, men så var inte fallet, dom hann inte med att göra det, och förmodligen skrev dom in det då han låg på operationen, därav missförståndet.
Idag ska vi upp klockan tre och få prata med läkaren för att få höra deras framtida planer, men dessförinnan ska jag på utvecklingssamtal med Nicco, på skolan, och sedan träffa Tina från jobbet, vi ska på Expo och se om dom har nåt roligt där, och sedan tar vi en kaffe, innan jag blåser iväg.
Önskar er alla en fin onsdag!
 

Kampen mot våldet

Av , , 2 kommentarer 15

Jag var på Strömpilen idag, och gjorde ett litet besök i den vita byggnaden, vet att den kallas för nåt men det har jag glömt, nå, där bland annat H&M, fiket, Ecco och Kicks finns, sliperiet kanske det kallas?

Ja, i alla fall kom jag fram till att min syn är inte vad den borde vara… inte utan glasögon. Jag passerade en skylt utanför guldbutiken och läser, och jag citerar vad som står i min hjärna: Vi kämpar mot våld!

Ok, tänker jag, coolt, undrar hur dom gör det. Kommer då så pass nära att jag faktiskt ser vad som verkligen står, och nu citerar jag verkligheten: Vi köper ditt guld!

Är det illa eller är det? Moahaha… fast lite kul var det ju, eller kanske oroväckande, hm…nä, jag skrattar ju åt det 🙂

Ojordad = ogjort

Av , , 2 kommentarer 9

 

Åke fick dit balkongdörrens andra del igår kväll så nu är det fixat, men det var en hel del arbete, och nu återstår en dörr till. Värre var det då han nu skulle sätta dit utebelysningen, införskaffad på K-Rauta, så här ser lamporna ut:
Och visst kan ni alla läsa och förstå engelska, outdoor betyder väl utomhus och inget annat. Men hur kan dom då sälja en icke jordad lampa, som ska sitta utomhus??? I beskrivningen som medföljer står det att lampan är för inomhusbruk. Och det sitter bara två kablar/sladdar i lampan, det ska vara tre, om den är jordad.
Sånt där är så retfullt, om det är så att det framkommit nya råd och rön där det är bevisat att ojordade saker är ok att ha utomhus, så borde vi nog ha fått veta det redan. Skriv inte en sak på utsidan och en annan inne i kartongen, det blir lite svårt att välja vilket man ska tro på.
Dom där lamporna hade åkt i soptunnan om detta hade varit en liten PLUS session, men det var ju bara i min blogg, så dom kommer att få åka tillbaka upp på K-Rauta och där missade dom en affär, vi köper inga lampor där, utan tar det på något annat ställe… det blir det lilla straffet för att dom inte har mer ordning på sakerna dom säljer…HA!!!
Pappas operation gick bra, och han slipper nu nackkragen, han har även fått en sak inopererad i magen, där han kan få både medicin och mat, direkt i magsäcken, så länge han nu inte kan äta själv, och på det viset slipper han en slang i näsa eller mun. Och nu återstår den eviga väntan… och den känns jättedryg och jobbig. Men vi kan ingen, göra något åt det, utan vi får ta det som det kommer, och i den takt det blir.
Jag önskar er alla en fin tisdag!
Maria Lundmark Hällsten