Min första vän….

…har gått bort!

Vad ledsamt det var imorse när jag läste att han gått bort. Han som lärde mig så mycket. Han som lät mig förstå att det var okej att vara annorlunda. Han som alltid hade en sprudlande glädje. Han som alltid var okuvligt entusiastisk och han som alltid trodde på sig själv.

Vilken sjuttiotalist minns inte när han glatt ropar på Magnus och Eva som skall gissa ”vilket djur som ska bort”? De gissade ju alltid fel eftersom hans egna infallsvinklar med klurig logik alltid var det enda rätta i slutändan. Magnus och Eva tittar trumpet in i kameran och säger missnöjt:

”Tycker HAN ja”

Jag förstod alltid hans logik och jag kände så mycket just för Brasse. Han kändes som en riktig vän och jag tilltalades av hans sätt att vara lite eljest. Mina tjejkompisar tyckte alltid mest om söta Eva. Hon var förvisso fin, rar och mjuk och var alltid vänlig mot både Magnus och Brasse som bägge kivades om hennes gunst. Magnus var mest lite korrekt och ville gärna göra vad som krävdes för att få Evas uppmärksamhet. Lite aningens gnällig var han också då och då den käre Magnus..

Men Brasse.. Han var alltid spontan, lite oborstad, kunde inte alltid föra sig ordentligt med de andra och kanske hade han en släng av vad man idag skulle sätta etiketten: ”ADHD” på..? Vad vet jag. Men en sak vet jag och det är att han berörde mig på djupet. Han hade inte alltid kläderna i ordning, han hade alltid stökigt på sitt rum och han var inte så välkammad. Inte var han heller så brydd om vad andra tyckte och kanske var det därför som just HAN blev min favorit och min vän i rutan? Jag tror det! Jag var ju likadan.

Dessa tre individer kompletterade varandra på ett fantastiskt sätt och det fanns egenskaper hos dem alla tre som jag tror att de flesta barn kunde identifiera sig med. Men… Brasse är och förblir den som höll mitt hjärta på ett speciellt sätt för första gången. Jag väntade alltid så förväntansfullt på att ” 5 myror är fler än 4 elefanter” skulle börja och när jag såg Brasse i rutan så kändes det alltid som att återse en gammal vän.

En vän som alltid var på MIN sida och en vän som alltid förstod mig och en vän som alltid tyckte som jag. En vän som förstod när alla andra missnöjt sa:

”Tycker HON ja…”

Jag blev riktigt ledsen när jag läste om att han gått bort och det känns så tråkigt. Men samtidigt så är jag glad över allt han gav mig och jag vågar påstå att han, tillsammans med Magnus och Eva har hjälpt till att forma mig till den Helena som sitter här idag. 40 år gammal och med egna barn som fått ta del av alla myror och elefanter. Dock via video och dvd. Fantastiskt!

Jag lärde mig att både läsa och skriva redan när jag var fyra år och det har jag till stor del ”Magnus å Brasse å Eva” att tacka för.

Men mest av allt vill jag tacka Brasse för den speciella vänskap som han gav till mig genom den stora, fyrkantiga lådan med knappar att trycka på när man skulle växla mellan kanal 1 och 2. Det var magiskt på alla sätt och jag kommer aldrig att glömma känslan.

Jag ser honom för sista gången lyfta på sin fula skinnhatt och säga ”Hejsan Hejsan” och jag svarar ”Hej och Tack för alla fina stunder”

Vila i frid, fantastiska Brasse!

Jag och Brasse hade många likheter. Ungefär tre av fyra…

Vilken skulle bort..? Egentligen ingen av dem nu när jag tänker efter…