Behovet av att stärka patientens roll i vården står högt på agendan för oss kristdemokrater. För vården präglas av för mycket byråkrati och för lite patientmakt. Vi vill ändra på detta.

På fredagen presenterades en reform som innebär att det införs ett vårdvalssystem i hela landet. Kort kan man säga att förslaget går ut på att flytta makt från politiker till patienterna genom att alla medborgare ska ges möjlighet att kunna välja mellan olika vårdgivare i primärvården.

För vari ligger rim och reson i att man kan välja skola, elbolag och mobiloperatör men inte vårdcentral?

Redan idag har ett tiotal landsting infört, eller beslutat att införa, egna vårdvalsmodeller, däribland Halland och Stockholm. I båda dessa landsting har tillgängligheten till vård förbättrats.

Under förra mandatperioden styrde socialdemokraterna i Stockholms läns landsting. Då öppnade inte en enda ny vårdcentral. Däremot stängdes två. Men sedan landstinget bytte majoritet och Vårdval Stockholm infördes vid årsskiftet har inte mindre än 21 nya vårdcentraler slagit upp sina portar runt om i Stockholms län. Till exempel i Södertälje, Kista, Skarpnäck och Rinkeby.

Det är fantastiskt att tillgängligheten till vården har ökat så påtagligt och vi vill att alla medborgare ska ges denna möjlighet till valfrihet och trygghet. Därför går vi nu vidare med genomförandet av Vårdval i Sverige.

Trots att det är mitt under brinnande valkampanj med bara veckor kvar till valet är det kul att se Barack Obama och John Mcain lätta på trycket under Alfred E. Smith-middagen. Det är kul att se att de har distans till sig själva och politiken. Har man följt med i deras kampanjer och TV-dueller, känner man igen många av de gliringar som delas ut i talen.

Frågan är ju om detta skulle vara möjligt i Sverige. Visst behöver svensk valrörelse lite nya grepp och tag för att gripa tag i medborgarna. Vi har en del att lära.

Mcains tal

Obamas tal

Vänsterns syn på rättvisa kan starkt ifrågasättas, under perioden 1999-2006 (när s, mp och v stod för styrningen av Sverige) levde över 1 miljon vuxna människor på bidrag och ersättningar utan att själva kunna bestämma över sina egna liv. Istället för att bekämpa fattigdom bekämpade dom rikedom.

Arbetslöshetsstatistiken snyggade man sedan till för att ge allmänheten sken av att stora resurser lades ner på att bekämpa utanförskap och sätta folk i arbete.

När kristdemokraterna tillsammans med Alliansen tog över regeringsmakten 2006 var utmaningen att genomföra ett värderingsskifte i svensk politik. Där det inte är fult att arbeta och tjäna egna pengar. Där rättvisebegreppet omformuleras och huvudspåret är att bekämpa fattigdom istället för rikedom.

Detta genom att:

? Bryta utanförskapet
? Ge alla goda förutsättningar till arbete
? Stärk människors möjlighet att stå på egna ben och påverka sin egen situation
? Sprida ägandet till fler
? Prioritera ekonomiskt utsatta grupper och stötta dem

Detta är rättvisa och kristdemokratisk politik. Vi möter upp människor som har behov. Vi bekämpar fattigdom istället för rikedom.

Nu har resan med s och mp tagit fart i Sverige. Äntligen kan man väl säga. Äntligen kommer vi att få se vilken politik som oppositionen kommer att föra om de skulle få makten i 2010 års val. Det har ju varit ovanligt tyst kring det gemensamma politiska innehållet från vänsterkartellens sida. Men nu lovas det ändring.

Resan har som tema "Nu är det vi". I tåget från Stockholm till Göteborg sitter Mona Sahlin (s), Wetterstrand och Eriksson, båda mp. Men ingen Lars Ohly finns med. Han lämnades på perrongen och fick inte följa med. Förklaringen från s och mp:s ledare är att han och vänstern inte ännu kan hantera ekonomin. Han får inte följa med om inte detta ändras.

Tja, enigheten verkar frodas på vänsterkanten. Frågan blir då, vilken politik ska då föras? Den som s och mp kommer att leverera på sin resa eller ska vänstern få komma med i slutändan och justera budskapet? Ja, den som lever får väl se.

I förstaklass på X-2000 tåget mot Göteborg ges inga svar på den frågan. Jag gissar mig dock till att mer bidrag till alla är receptet för vänsterkartellen till slut. Mot detta står den nu förda Allianspolitiken. Bidrag och stöd till dom som inte själva kan klara sig och låt alla övriga stå på egna ben genom att se till att de får behålla en så stor del av inkomsten som krävs för detta.

Jag tycker detta är en självklar politik. Samhällets resurser ska främst gå till dom med behov av stöd och inte åt dom som har möjlighet att klara sig på egen hand. Skattesystemet måste då vara utformat så att detta möjliggörs.

Läste i tidningen för ett tag sen att bredden i Umeå fotbollen är riktigt bra och att ingen norrlandstad är i närheten av att en sådan bredd som Umeå med omnejd har med sex lag i division 1 och 2.

Problemet är bara att spetsen saknas.

Skapandet av en renodlad elitklubb är en väg att gå dvs. baka ihop bredden och forma den till en spets som tex. i Sundsvall.

För att detta ska bli möjligt krävs självklart lite ekonomiska muskler och att fansen från de olika föreningarna ska försöka att svälja stoltheten och istället gå samman och viga sina fotbollsliv till förmån för en ny förening.

En variant som man kan snegla på, även om jämförelsen haltar något, är vad som gjordes i Köpenhamn 1992 då de båda anrika Köpenhamnsklubbarna KB och B 1903 blev FC Köpenhamn.

Där har man lyckats i satsning och samtidigt har ursprungsklubbarna kvar mycket av sin identitet genom att de har behållit sina juniorlag.

Hittade ett roligt citat av infrastrukturminister, Åsa Torstensson, som sa detta på en internationell trafikkonferens. Hon försökte där klargöra att Sverige har tänkt behålla systemet med att man kan få en prick i körkortet om man gör någon överträdelse i trafiken.

"Yes, Sweden will absolutely keep the prick system. The prick system has been working very well in Sweden."

Det första man tänker på är naturligtvis svengelskan men det finns en djupare ännu roligare poäng . Fundera på varför man inte ska gå och kalla folk för prick i England?.

Lars Ohly för obestridligen en konsekvent vänsterpolitik, men den känns inte direkt saklig eller ekonomiskt ansvarstagande.

Inflationsmålet ska överges likaså överskottsmålet och utgiftstaket.
Inkomstskatter och arbetsgivaravgifter ska chockhöjas. Arbetslinjen ska överges och jobbavdraget avvecklas.

I ett försök att kompensera för detta ska istället alla bidragen höjas.

Frågan är bara hur detta ska kunna leda till fler jobb och ökad trygghet.
Höjda inkomstskatter ger ökade omlevnadskostnader vilket leder till att de fattiga blir fattigare och orättvisorna breder ut sig.

Höjda skatter innebär också att färre klarar att leva på sin egen inkomst och att mer makt ges till politiker som Lars Ohly att bestämma över ens liv. Tack men nej tack!

Förra veckan har i media kallats för superveckan i och med både partiledardebatt i riksdagen och debattduell i TV. Sammanfattningsvis kan man säga att det har varit en bra vecka för alliansen.

För oppositionen har det inte varit lika muntert. Framförallt Mona Sahlin vill nog glömma den här veckan så snabbt som möjligt. Sahlineffekten har fått genomslag i socialdemokraternas opinionsvindar en tid eftersom receptet har varit att hålla sig borta från dels större framträdanden och dels media. På så vis har hon vunnit i popularitet utan att i princip göra någonting.

När nu då Mona Sahlin blev tvungen att delta i en rad debatter blev Sahlineffekten ett snabbt smärtsamt faktum.

En enad Alliansregering mötte en splittrad och sargad opposition. Några större nyheter kom inte fram, men debatten gav en bra bild av svensk politik just nu. Oppositionen spretar åt olika håll och en sak är uppenbar. Det finns definitivt inget samlat regeringsalternativ till den sittande alliansregeringen.

När det gäller det politiska innehållet finns det två tydliga alternativ: Alliansen vill skapa nya jobb för de som blir uppsagda medan oppositionen talar om A-kassa.

Oppositionen väljer bidragslinjen medan Alliansen väljer arbetslinjen.

Alliansen vill komma igång med valrörelsen tidigt, precis som inför valet 2006. Det är nog ingen dum ide eftersom de just nu står mot en splittrad opposition. Ledaren för Sveriges största parti, socialdemokraterna, har problem med trovärdigheten när hon uppenbart är en sämre debattör än de båda partiledarna i Vänsterpartiet och miljöpartiet.
Tycker totalt sett att alliansens partiledare klarar sig bra. De gav ett påläst och säkert intryck utan att glänsa och Göran Hägglund lockade dessutom fram ett par skratt som nog värmde hemma i stugorna.

Igår gick jag ut och krävde att den rörliga räntan borde sänkas. Det tog inte många timmar förrän Nordea sänkte med 0,5 %. Vem säger att inte en kommunpolitiker har möjlighet att påverka? Nordeas ledning verkar ha kopplat in RSS på min blogg eller kanske det är FRA som avlyssnat och spridit informationen till Nordea att det är en kommunpolitiker i Umeå som begär att räntan ska sänkas omedelbart. Troligen inträffade inget av ovan men lite kul är det att mitt krav kom just innan Nordeas verkställighet.

Märkligt att den ränta som påverkar bolånen för de allra flesta, den rörliga, inte går ned. Trots alla åtgärder världen över och i Sverige så litar inte bankerna på varandra. Det är möjligheten och villkoren till lån mellan bankerna som mest påverkar den rörliga räntan. Den konspiratoriske kan lätt tro att detta är ett sätt för bankerna att få ut mer marginaler än nödvändigt. Skälet är ju lätt att ange, finansoron.

Ska man få ekonomin på fötter så är det nog dags att se till att vanligt folk kan släppa det krampaktiga greppet om plånboken och våga börja konsumera igen. Om inte vi konsumenter törs lita på att det har vänt genom bl a sänkta bolåneräntor och lite ökat konsumtionsutrymme, då får vi än mer varsel och arbetslöshet. I detta anser jag att även våra banker har ett ansvar, ett stort ansvar.
SÄNK DEN RÖRLIGA RÄNTAN TACK!