Kontroversiell åsikt: Bibliotekarier borde fika mera

Två universitetsbibliotekarier och en folkbibliotekarie gick in på en bar:

”Jag har hand om bibliotekets historieavdelning” sa den ena universitetsbibliotikarien och smuttade på sin daiquiri. Den andre universitetsbibliotekarien fnös fisförnämnt. ”Jag är minsann specialiserad på fransk skönlitteratur” hen borste bort lite imaginärt damm från axeln.

Folkbibliotikarien svepte nervöst sin öl och stirrade nervöst ut över baren. ”Det var väl ingenting” sa hen ”Mitt bevakningsområde är världen”

Ok det är världens tråkigaste vits men har ni sett världen? Alltså hela världen, inklusive strängteori, barr, astronomi, stickning, myror…. Det finns hur mycket grejs som helst. När vi köper in litteratur så bevakar vi samtliga vetenskapliga områden plus skönlitteratur för både vuxna och barn och på många olika språk. Det är mycket som ryms inom konceptet ”Precis allt”. Finsk mincraft-adventure för barn till exempel:

Visste ni att det finns mjau-forskare? Dvs forskare som har lyckats får medel för att undersöka vad katters mjauande betyder. Det vet jag mer eller mindre ofrivilligt eftersom jag omvärldsbevakar kattböcker.

Små bibliotek har samma bevakningsområde som stora bibliotek, oftast bara med mindre budget och sällan tid för inköpsmöten. Det har man på större bibliotek men dom köper ändå in allt (om det är ett stort bibliotek) så ibland blir man lite avundsjuk. Jag menar hur svårt kan det vara att bara trycka på köpeknappen? Vi får minsann slåss för våra avdelningar.

Oftast så löser vi på små bibliotek omvärldsbevakningen och de litterära samtalen (och slagsmålen) på fikat, vilket gör att man kan dra följande slutsatser:

1 Vi fikar inte egentligen utan vi jobbar (fast det ser ut som vi fikar)

2 Att jobba på bibliotek och inte vara intresserad av litteratur måste vara en alldeles egen cirkel i Dante Alighieri reseskildring.

Så egentligen så borde vi fika mer? Jag skriver det skämtsamt men om man verkligen brinner för sin kvalitetsdeklaration och för litteraturen så måste man skapa samtalsformer för litteratur, vetenskap och kultur. Precis som att man också som bibliotekarie hela tiden måste jobba med kompetensutveckling, få utbildningsmöjligheter osv.. De senaste månaderna har jag fått mitt bästa input från personalen. Det var rörande att få veta mer om den här boken:

En självbiografisk bok av en ensamkommande flyktingpojke. I boken följer vi Gholams farofyllda resa från hemlandet och hur han upplever det när han kommer till Sverige. En bok om att kastas mellan hopp och förtvivlan, en bok som berörde mig även om jag inte har läst den utan bara fått den återberättad för mig under fikat.

Nästa vecka tänkte jag plita ihop en text om hur det egentligen går till när vi köper böcker på biblioteket, det kanske är en sån där grej som är mer intressant för bibliotekarier än vad det är för er andra? Men som man sa i Malå när jag var ung: Den enes finöl är den andres fulöl.

Se fram emot nästa spännande inblick i den fartfyllda bibliotekstillvaron.