Om Konst

Långt tillbaka så definierade man faktiskt konst efter hur den sammanförde människa och Gud. Man kan se ett utryck i detta i Karin Boyes dikt ”En målares önskan” där själva slutklämmen får bli ”Jag ville måla en träsked så, att mänskorna anade Gud!” Onekligen stora ambitioner för trädskedsmålning i mitt tyckte men de flesta av oss håller i alla fall med om att konst kan innehålla ett nästan andligt skönhetsbegrepp.

Allt var enklare förr.

Efter ett tag började man gå mer på linjen att någon skulle ha någon sorts utbildning för att kvalitetssäkra konsten. Konstkännaren var född och när denne definierade något som konst så var det konst och man behövde inte grubbla så mycket mer på det.

August Strindberg skrev tillexempel konstkritik i Dagens Nyheter, han var ju enligt egen utsago

”En djefla man, som kan göra många konster”.

Han gav faktiskt ut boken ”Anvisning att på 60 minuter bliva konstkännare” anonymt 1877. Jag som har någon sorts halvt inbillad utbildning brukar använda mig av denna. Han skriver bland annat att det är viktigt att använda dubbeltydiga omdömen, så att man alltid har ryggen fri: ”Koloriten är fin, men likväl något svag i enskilda partier”.

Under ett studiebesök på väven så frågade en konstkännare vad jag tyckte om Nic Langendoens tavla ”Vid källan”. Sanningen var att jag mest tyckte att den var spännande, den beskriver ett perspektiv målat från ett av Umeås sinnessjukhus.  Jag svarade dock att jag tyckte att koloriten var fin, men lite svag i enskilda partier varpå denne nickade allvarligt och höll med.

I dessa stressade tider så är det få som försörjer sig som konstkännare, man har snarare övergått till någon sorts allmän tanke om att när konstvärlden, vilka ofta är dem som utövar konst, påstår att något är kost så är det just detta. Det förenklar onekligen konstbegreppet litegrann. Eller som Pierre Bourdieu uttryckte sig ”Konst är någonting som en person som kallar sig konstnär påstår är konst och som han lyckas övertyga minst en annan person om.”

Det finns en mer användarbaserad uppfattning som brukar nämnas i samband med den franska modernisten Duchamp som menade att konst uppstår i mötet med betraktaren och det är alltså betraktaren som avgör ifall det är bra konst eller inte.

Det senare är mest troligt sant men gör mig lite stressad då det skulle innebära att det inte behövs någon som jobbar med att säga vad som är bra och inte vilket är en del av hur jag förtjänar mitt levebröd.

Den där Duchamp sa också nått i stil med att konst uppstår när välkända former får liv i nya sammanhang, sen så ställde han ut en pissoar på en konstutställning. Detta var 1917 och konstkännarna tyckte inte alls att det var konst. Numera tycker man att det är konst. Senast 2002 så betalade en tokstolle över en miljon dollar för en kopia av pissoaren. Den riktiga pissoaren försvann nämligen då någon i början av seklet inte såg skillnad på en konstpissoar och en vanlig pissoar och förpassade denna värdefulla del av kulturhistorien till soptippen.  Man fick således göra en kopia.

Man ställde förresten ut kopian 1995 på moderna museet i Stockholm varpå konstnären Björn Kjelltoft pinkade i den. Oklart om detta påverkade priset och i sådana fall vilken riktning.

Vad kan man nu som konstintresserad lära sig av detta. Jo man kan ju tjuvkika lite på vad som såhär i efterhand visat sig vara bra konst. Oftast är det som nu betraktas som bra och viktigt har brutit mot den kvalitetsnormen som fanns på den tiden. Bra konst ifrågasätter. Fina träskedar kan ju också vara konst förstås och lyckas man bara övertyga ett par tre tjommar om att ens ostssamling med instoppade blyertspennor är konst så är det kost. Det kan, tack vare Duchamp, sällan bli fel.

Det är tryggt om man ska välja konst på biblioteket. Blir man ifrågasatt så rättfärdigar man sig genom att hävda att koloriten är fin men erkänner också att den kanske är svag i enskilda partier.