Slagsmål, gängbildning och svordomar bland ungdomarna …

Slagsmål, gängbildning och svordomar bland ungdomarna i Västerbotten (1910)

Lokalhistorian har en tendens att få ett romantiskt skimmer över sig, samtidigt som människan alltid varit intresserad av … tja hur det är att vara människa. Det är förvånansvärt lite som skiljer människor förr ifrån människor nu, kanske mera föreställningen om en själv och sin tid snarare än hur det verkligen var.

”Alla revolutioner har hittills bara bevisat en sak, nämligen att mycket låter sig förändras, utom människorna” som Oscar Wilde sa.

I Västerbotten nummer 1 1986 så kan man läsa både om byslagsmål och svordomar i Västerbotten i början av sekelskiftet. Det säger lite om hur det var att vara människa (och ung) i början av 1900-talet.

Här gick det hårt till ibland

När seklet var ungt så tillämpade man sig gifte inom byn, eller i alla fall inom socknen. Byapojkarna gillade inte konkurrens. En finländsk forskare skriver (och man kan anta att förhållandena här var liknande)   »Orsaken till byslagsmålen var oftast flickorna. Pojkarna i en by diskuterar t. ex. någon främmande bypojkes frieri eller sällskapande med en flicka. Man beslutar gå till byn ifråga. Mötesplatsen är mestadels vägen eller någon gårdsplan. Först tar man några rediga supar, så far man till grannbyns pojkar och krig är förklarat. Andra orsaker till byslagsmål kan vara, att pojkarna hyser agg till varandra, avundsjuka och grälsjuka i allmänhet. Man tycker också om att ’skälla’ på varandra, någon har någonstans skymfat den andra byns pojkar och detta skall vedergällas o. s. v.»

Byagängen påminner nästan om 20-talets gangstergäng. Man hade till och med gängnamn (eller så är det öknamn man kallat varandra hånfullt, lite svårt att avgöra). Det finns en uppteckning från 1752 i det stora ordboksmanuskriptet Plurimoe Linguae Gothicoe Rudera under rubriken  »Socknernas ök-nam n uti Westerbotn»:

Umeå — Braskar

Bygdeå — Trastar

Löfånger — Dartan

Burträsk — Kalfwan

Skellefteå — Fålan

Pitheå — Gnärrar

Luleå — Herrar

Okvädesorden då? Jo nog tror jag att bondesamhället ofta hade en ganska varierad och kreativ vokabulär. Många ord säger oss inte så mycket. Lodbäss-ansikte låter inte så farligt, men blir desto intressantare om man vet att det syftar på en kastrerad bock med stor pung. Annars kallar man varandra skitstövel och knöl. Jag vet inte riktigt vad en ”skithusklinkon” är för något men det låter förolämpande. Vanliga skällsord var annars ”stackare” eller ”hare”  samt lokala skällsord som korvbältare och kapellklippare.

Tyvärr, kanske man kan säga, var människor förr lika som människor nu, ge och ta lite omständigheter runt ikring.