Till salu: babyskor, aldrig använda.

”Till salu: babyskor, aldrig använda.”

 

Det du just läst är en micronovell av Ernest Hemmingway. Novellen är alltså bara den meningen. Även Strindberg skrev en micronovell som du kan läsa här:

http://runeberg.org/strindbg/etthalvt.html

 

Följer du länken (och läser) har du på under en halvtimme läst både en nobelpristagare och en av de största berömdheterna i det litterära Sverige.

Och vad roligt det skulle vara om fler skrev och delade med sig av berättelser eller kanske ur sitt liv?

På ett sätt är det intressant med korta inblick i människors liv?

Just nu har vi en micro-novelltävling på biblioteket. Vi tänker oss en kortare novell ca 500 ord (det blir knappt en sida). Tanken är egentligen att försöka sänka tröskeln för att skriva och dela med sig med vad man skriver. Tävlingen riktar sig till alla, oavsett ålder. Man skickar helt enkelt in sin novell till min mejl:

[email protected]

 

Och jag föregår med gott exempel genom att skicka med min som jag skrev när jag satt i väntrummet på vårdcentralen i Holmsund. Den publiceras här i oredigerad form för att uppmana andra att dela med sig av sina små mikrohistorier:

 

Avlivningen

 

Ingrid hade bestämt sig för att inte bli irriterad. Det var en svår dag för Bosse, för dom båda faktiskt, och även om de båda bråkat en hel del på sistone så hade hon medkänsla. Bosse hade skrapat bilrutorna och nu körde hon bilen på tomgång och det började bli så varmt att hon var tvungen att dra ner på fläktarna och öppna jackan. Genom fönstret kunde hon se Bosse stå ute med hunden, en sista promenad innan det var dags. Ingrids hand snuddade vid de små pärlorna som utsmyckade tröjan, en present av Bosse, på tröjan var en bild på en liten hund och små pärlor satt fastsydda som ett litet halsband. Hon kände att en tår letade sig ner för kinden men hon torkade genast bort den. Hon var inte den sentimentala sorten och hon övertygade sig själv att tårarna hade med fläkten och kylan att göra.

Bosse närmade sig bilen, fick dra lite i kopplet eftersom hunden var lite rädd för att hoppa in. Han öppnade dörren till baksätet och böjde sig sedan ner för plocka upp den och varsamt lyfta in den. Hunden sprattlade i lite symboliskt motstånd. Ingrid kvävde en suck. Det var ingen idé att bråka om uppfostran nu, eftersom det om några timmar ändå skulle vara för sent.

”Fina Fido” nu grät Bosse öppet.

Hunden hette egentligen Fidel men Bosse hade tyckt att det lät som om han ropat efter en kubansk diktator i skogen, efter det så fick den heta Fido.

Ingrid fick en klump i halsen och blinkade tårarna ur ögonen.

”Det är inte det att jag inte är ledsen” sa hon när Bosse satte sig på passagerarsidan.

”Jag vet” svarade Bosse.

För en sekund funderade Inger på att säga att hon älskade honom. Hon hade inte sagt det på 20 år och visste inte heller om det riktigt var sant, men helt osant var det inte riktigt heller.

”Vi parker vid konsum” sa hon sen. Det är alltid fullt utanför vårdcentralen. Bosse nickade.

Dom parkerade där dom parkerat så många gånger förut. Handikappskyltarna var översnöade men dom visste var dom skulle ställa sig. När Inger stannade bilen så vände sig Bosse om och klappade Fido som viftade snällt på svansen.

”Vi ska skynda oss så du slipper att vänta så länge i bilen” sa Bosse.

Dom gick upp mot vårdcentralen. Snön knarrade under skorna och plogbilen hade lämnat en hög kant mot parkeringen.

Väl inne stampade dom av sig snön och Inger stegade in och anmälde dem i receptionen.

”Inger Olsson” sa hon bestämt. ”Jag är här för att avliva min man”

”Oj så tråkigt” sa mannen i receptionen. ”Är han sjuk kanske? ”

Inger fnös. Säkert en såndär maskulinist, det hade han faktiskt inget att göra med. Samtidigt skämdes hon kanske lite.

”Han börjar bli gammal och hör lite dåligt.” Hon försökte byta samtalsämne. ”Går det fort? Hunden väntar i bilen”