Bokrecension: Sommaren 1985 av John Ajvide Lindqvist

Sommaren 1985 är mest troligtvis John Ajvide Lindqvists bästa roman hittills och antagligen hans sämsta skräckis.

 

Boken utspelar sig på en ö i Stockholms ytterskärgård så nära saltkråkan man kan komma då inspelningen av tv-serien skett i närheten. Redan föregående mening avslöjar mycket av hur John Ajvide Lindqvist bygger upp sin värld. Referenserna haglar tätt. För mig så går det omöjligt att inte dras med. Allt från böckerna dom läser, till musiken dom lyssnar på. Jag transporteras verkligen tillbaka. Jag skulle vilja säga att det är både mästerligt och lite överdrivet men det fungerar paradoxalt nog.

Sommaren 1985 är också live aid-sommaren och romanen har starka drag av ”skildra barndomens övergång till vuxenliv med en övernaturlig/dramatisk händelse som utgångsläge”

 

Johannes (som är berättarrösten) föräldrar ska skiljas, Marias mamma är sjuk. Hasses familj får inte längre hyra av bästisens Mattias farfar. Ungdomarna är på väg mot vuxenlivet. Kåta, deprimerande och sökande.

En eloge till John Ajvide Lindqvist som skildrar det inre livet så otroligt bra. Det är verkligen välskrivet och medryckande.

 

Men så har vi det nästan Lovcraftianska elementet som kan komma att bli en vattendelare för publiken.

 

En dag åker killarna till ön Svärtan (som för övrigt ser ut som ön på omslaget till Tintins den svarta ön. Ja, exakt så där håller han på) där ser Johannes en sjöjungfru fastsurrad på land påväg att kvävas. Nu är det kanske inte disneyversionen som ligger där utan snarare något från Lovecrafts berättelser. Haj-lik med huggtänder och svarta ögon, men heller inte säkert ett rovdjur?

 

(Bilden från en Alan Moore Lovcraft serie)

 

Mycket av berättelsen drivs av önskan att få veta mer, vad kommer hon ifrån? Varför var hon bunden?

Samtidigt luras man in i att bry sig om alla relationer men för vissa läsare är det kanske tvärt om 😀

 

Boken är väldigt välskriven på fler sätt en ett. Inte bara karaktärerna, relationena och beskrivningarna. Den är också väldigt välskriven i de scener som ska framkalla spänning. När någon måste hoppa från en klippa, smyga etc…

 

Men …. Den är egentligen inte så särskilt mycket skräck i den. Jag kan tänka mig att många som gillar fantastik (exempelvis författarens fans) kan bli lite smått besvikna då sjöjungfrun egentligen inte får ta så stor plats. Litterärt kan det nästan kännas som han fuskar. Det är kanske inte så svårt att skriva om ett mytologiskt vidunder om man bara kan få läsaren att acceptera det och sen inte gör så mycket av det?

 

Jag kanske har lite svårt att se någon djupare symbolik med sjungfrun heller bortsett från den uppenbara drogparallen.

Jag kan nästan tänka mig att boken var klurig att skriva, den är lite för kort för att följa upp alla spår och all karaktärsfördjupning samtidigt som den är ganska lagom för fantastikupplägget

Är det en bra bok?

Personligen tycker jag det, men jag kan också köpa rätt mycket om det paketeras med inom fantastik. Den är också så välskriven så jag tror att dom flesta underhålls av den även om jag tycker att han nästan fuskar lite med sina beskrivningar. Exempelvis ”hon gjorde något som jag aldrig trott någon utanför serietidningar” då får man med lite schabloner men självmedvetenheten gör att man ändå kommer undan med dem.

Samtidigt imponerar författaren med själva hantverket. Det känns nästan som han är en kreativ idé ifrån att skriva något som kan komma att bli ett riktigt mästerverk.

 

Om jag skulle sätta ett betyg till en kompis spm gillar fantastik är det nog nästan en 9/10 men om jag exempelvis skulle skriva en kritisk recension för någon bibliotekstidning skulle jag nog dra ner lite på betyget (7-8/10)

Det är tydligen skillnad :/

Men det är klart att det är en bra bok.

Och värd att låna.