”Man kan undra om barna, nå’nsin får det som vi” – så sjöng Hasse och Tage, förfärande mycket före sin tid just i detta fall.
Själv tänker jag (född 1954) ”Man kan undra om jag själv, nå’nsin får nå’n äldreomsorg”. Eller om pengarna är helt slut då, när den stora gruppen 40-talister passerat äldreomsorgen?
Nej, jag är inte alls, som många tycks vara, någon 40-talisthatare. Men jag är tillräckligt realistisk för att inse att när en mycket stor grupp samtidigt kommer att behöva omsorg i form av både boende och hjälp och stöd, då kommer det att kosta pengar. Stora pengar.
Den senaste tidens debatt om äldreomsorgen har stannat vid att vissa, privata företag på intet sätt skött sig i den omsorg om äldre som man fått betalt för. Detta är naturligtvis helt oacceptabelt, men för framtiden vill jag hävda att det finns oändligt mycket större problem att diskutera: nämligen hur pengarna ska räcka till.
Det är därför jag med intresse ser fram mot den debatt som borde följa på det förslag som regeringens utredare i frågan, Bo Könberg, lägger fram. Jag säger just nu vare sig bu eller bä till förslaget som sådant, men det är hög tid att frågan diskuteras och det ordentligt och seriöst. Det är bara 8 år till 2020 och då är de första 40-talisterna redan 80 år.
Dessutom är det min allra innerligaste förhoppning att jag ska kunna välja vem som ska ge mig den omsorg jag behöver. Jag vill verkligen inte att en fyrkantig byråkrati ska ha sista ordet.
Senaste kommentarerna