Jag är faktiskt rädd…

…nu. För snön.. Visst låter det knäppt? Jimpa klev upp 45 minuter tidigare imorse och skottade sig en väg till garaget och tänker försöka bana sig väg till jobbet trots att risken finns att han kör fast någonstans.

Jag föreslog att han skulle ringa till jobbet och säga att han kanske skulle bli lite sen och åtminstone invänta traktorn som borde komma snart, men icket.  Så nu kan jag inte ens sova till klockan sju som jag brukar utan sitter här och väntar på att han ska ringa och säga att han är tryggt framme på jobbet. Killen har grym arbetsmoral plus att han är uppvuxen i Gällivare där snömassor som dessa inte har så stor betydelse. Så jag hoppas han fixar det. Täckisar och spade är med i bilen i alla fall. Alltid något.

Jag minns också det gigantiska snöoväder som rasade över Göteborg vintern 1995 som till och med finns omnämnd på Wikipedia (!) Jag jobbade då ute på Volvo Torslanda utanför Göteborg och pulsade genom snön för att ta mig till min busshållplats. När jag insåg att inte ens de stora huvudvägarna var plogade så skulle jag pulsa hem igen, men det var inte det lättaste för jag hittade nästan inte hem den gången och det var det absolut läskigaste i väderväg jag varit med om. Mörker och snöstorm och inte ett spår eller en väg att följa.

Men jag gjorde ett tappert försök i alla fall och mina jobbarkompisar sa senare att det var ju typiskt oss norrlänningar att försöka ta sig till jobbet fast det var i det närmaste omöjligt.

Det får vi ju alla norrlänningar ta som en komplimang tycker jag. Att vi är lojala och plikttrogna och har en arbetsmoral som vi försöker sträcka ut långt över vädrets makter. Vi gör det vi kan och ibland lite till.

Var nu rädda om er idag allihopa.

Snart tinar vi fram igen 🙂