Jag har ju alltid sagt att…

…jag ska gifta mig när jag "blir stor". Det har alltså varit något av en tolkningsfråga, för NÄR blir man egentligen "stor"? Alltså.. eeh.. vuxen nog att gifta sig?

Ja, jag vet inte men jag har väl egentligen aldrig känt att jag faktiskt har velat gifta mig eftersom jag hittills aldrig hittat någon som jag haft lust att gifta mig med.

Jag har heller aldrig varit en sån tjej som drömmer om ett kyrkbröllop med pompa och ståt, med brudgrum i frack och själv klädd i en ljuv, vit kreation a lá prinsessbakelse med tiara på huvudet och röda rosor i högsta hugg för att sedan ha en bröllopsfest för flera hundra personer.

Nope, that’s not me!

*skakar på huvudet*

Dessutom är varken jag eller Jimmie med i svenska kyrkan längre. Jag tänker mig giftermål i en helt annan version. Jag ser oss två tillsammans i en borgerlig vigsel, med endast oss själva och den som viger oss. Ingen familj, ingen släkt och faktiskt inte ens barnen. Det skulle bara vara VÅRAN grej och ett tag efteråt skulle man kunna ha en jättefest för släkt och vänner. Det vore rätt häftigt tror jag.

Jag ska höra vad Jimmie tycker.. för det är nog så att man rent av börjar vara tillräckligt "stor" för att kanske kunna gifta sig nu. Dessutom har jag ju faktiskt helt rätt man den här gången. Kanske börjar vara dax att sluta leva i synd nu?

*skrattar*

Kan det vara dax att bli "stor"?

(Läs: Vuxen)