Spiken i kistan

Det låter lite hemskt att säga så, men det känns så just nu. När man tar tag i något viktigt och gör klart en gång för alla. Man tar modet till sig och säger ifrån på ett eller annat sätt.

Egentligen borde jag gjort det för minst tjugo år sedan, Men bättre sent än aldrig heter det ju. Jag vill inte vara eller bli bitter över saker som en gång varit. Men jag vill heller inte gå och ständigt tro och vänta på att allt ska bli bättre år efter år. För är det något jag lärt mig så är det att man inte kan lära gamla hundar att sitta. Ibland kan det faktiskt vara bättre att vara ensam än att ha en dålig relation som ligger och skaver och som då och då förmörkar ens tankar. Jag har faktiskt inte tid att grubbla över sådant som varit. Jag vill ta nya friska tag, blicka framåt och göra tillvaron enkel för mig och min familj. Det förtjänar vi allihop tycker jag.

Min största rädsla har alltid varit att bli likadan som h*n, men det inser jag ju nu att det aldrig kommer att hända.

Det är farligt att ta någon och något för givet, för rätt vad det är så har livet bara gått en förbi och så sitter man kanske där ensam?! Hemska tanke.. vem vill ha det så? Inte jag i alla fall.

Och till alla som läser det här just nu:

"Var rädda om era nära och kära så slipper ni vara ensam när ålderns höst smyger sig på. För vem vet? En vacker dag ÄR det faktiskt för sent även om man inte fattar det NU"