Kompis eller förälder?

Tydligen ett svårt val för en del mammor och pappor.

Jag har kompisar. Både i min egen ålder, men även ett par yngre och en och annan som är äldre än mig. Alltså behöver jag inte (tack och lov) vara kompis med mina barn. Jag är ju faktiskt deras morsa och det är ju mitt jobb att vara just…. Mamma. Med allt vad det innebär.

Till exempel att säga Nej när det behövs. Att lägga mig i en del saker (men inte allt) Att förmana och att bry mig om. Att begränsa och att hindra. Men även att lära dem viktiga saker så som att hjälpa till hemma, att respektera folk, att följa regler och så vidare. Dessutom vill jag att alla mina barn ska bli självständiga individer som en dag ska klara sig själva här i livet.

Är det konstigt? Ja, somliga tycker faktiskt det. Efter tre barn så känner jag mig tämligen säker i min roll som morsa även om jag vet att vissa saker skulle jag valt att göra annorlunda om jag bara fick chansen och om jag vetat bättre DÅ vilket jag med gott samvete kan säga att jag vet nu.

Jag har aldrig tvekat att vara fysisk med mina barn och de gånger jag haft småbarn som levt om inne på en affär, eller bråkat och skrikit på offentlig plats eller hemma har jag inte tvekat en sekund att bära ut i bilen eller upp på sina rum.

En del har tittat ogillande på mig när jag travat iväg med ett argsint, vrålande och sprattlande barn under armen, medans andra har tittat gillande på mig och nickat så där lite uppmuntrande med en blick som säger: "Jag vet hur det kan vara.. stå på dig bara" Från en förälder till en annan.

Jag känner mig tillräckligt säker i min föräldraroll för att jag ska bry mig om vad folk säger. Dyker det upp en konflikt så tar jag den. Vissa gånger är det jobbigt och obekvämt men jag gör det ändå. Jag bryr mig tillräckligt om alla mina barn så jag orkar helt enkelt med även det där som är SKITJOBBIGT ibland. Men visst, nog vore det lättare att inte bry sig. Men än så länge så fortsätter jag. FAST det är jobbigt då och då..

Ibland har man varit helt slut, både fysiskt och mentalt och visst vore det enklare att bara ge efter och köpa det där som barnet skriker efter eller att bara mata ungarna med godis för att vara "snällaste morsan i stan" eller varför inte låta ungarna vara vakna till midnatt och se hemska filmer på tv? Eller serva ungarna med allt de vill ha hemma och lyda deras minsta vink samtidigt som jag låter mig behandlas som en skitig dörrmatta…

Men nej tack! Jag är deras mamma. Inget annat! Och för all del, kanske blir vi "kompisar" när de blivit vuxna? Ja kanske. Men det vet jag ju inget om ännu eftersom jag fortfarande "bara" har barn som är små och ett som har ett antal år kvar till myndighetens underbara artonårsgräns.

Jag har sett hemska exempel på när föräldrar är sina barns kompisar. Och vissa beteenden som de barnen uppvisar mot sina föräldrar är ingen vacker syn.

Mamman som ständigt belönar sin lille son med leksaker och godis trots att han har ett beteende som skulle behöva en ordentlig förälder som orkar och kan sätta gränser. Han tackar sin mamma genom att använda våld i massor mot henne. Hon fortsätter vara polare med grabben och matar honom med ännu mera glass och godis och höjer aldrig ens rösten. Och stackaren bara skriker efter gränser.

Eller Pappan som spelar våldsspel på datorn med sina barn och där ungarna får frispel när pappa inte har tid eller om de inte får sitta vid datorn.

Eller mamman som går på ständig shopping med sin dotter och lär henne allt om hur man blir "lycklig" genom att äga massvis med märkesprylar. Hmm.. det blir jobbigt när hon blir arton.. vem ska upprätthålla den standarden? Ooops…

Eller den lata tjejen som ringer sin mamma jämt och domderar henne och bestämmer över den stackars kvinnan TOTALT.. Och sorgligt nog lyder mamman hennes minsta vink. Sjukt eller vad? "Handla det, skjutsa mig hit o dit, gör det o det, var min SLAV"

*fnyser*

Eller grabben som får hänga med sin morsa som nån liten partypolare och hänga runt på fester vid vilken tid på dygnet som helst.

Är man förälder eller kompis då? Vad funkar bäst?

Nä, barnen får ha sina egna polare så har jag mina. Jag är deras mamma och de är mina barn och jag har ett jävligt viktigt uppdrag som morsa.

Att vara förälder är det viktigaste uppdrag man har i livet.

Väljer man att bli förälder ska man ta det ansvaret som följer med också!

(Med detta inlägg vill jag poängtera att jag fortfarande skiter i vad folk tycker om mitt föräldraskap som jag vet avhandlas i stugorna då och då)

Håll till godo!