Om att gå vidare…

  ..är i vissa fall ganska enkelt. Speciellt när man på förhand bestämt sig för exakt hur man vill ha det.

Jag har lättare för att rycka på axlarna åt saker idag som kanske skulle vänt upp och ner på livet förut. Jag har inte samma bekymmer över små obetydliga ting som kunde störa mig som tusan förut.

När jag hör om de elaka ryktena som handlar om mig och min familj så har jag idag mycket lättare att skaka av mig det än vad jag skulle haft förut.

(Även om det såklart är jobbigt och jag hellre skulle vara utan)

Vad beror det på då? Ja, kanske beror det på att jag äntligen har FATTAT vad det innebär att acceptera sånt jag inte kan förändra.

Jag kan ju inte förändra det faktum att det pratas bakom min rygg om hur mycket jag dricker och slår mina barn till exempel. Jag kan inte heller förändra det faktum att det finns någon som av ren elakhet ringer till socialtjänsten och berättar om hur jag spöar mina barn ute på gården till ALLAS beskådan eller om att mina barn går halvnakna och fryser halvt ihjäl på vintern. Inte heller kan jag förändra det faktum att det finns dem som påstår att jag är alkis och att mina barn är livrädda för mig.

Jag skulle kunna rasa och skrika och gapa. Jag skulle kunna bråka och ringa upp folk och fråga "Vad FAEN de menar med att snacka skit" och jag skulle kunna ge igen på tusen olika sätt när jag hör vad vissa specifika människor håller på med. Jag vet ju vilka många är vid det här laget men jag har bestämt mig för att bara…

gå vidare….

För inget skulle ju bli bättre ändå. Jag vet ju själv vad som pågår i mitt liv och jag kan ju inte ödsla tid på att försöka övertyga kända OCH okända människor om vad som pågår bakom min stängda dörr. 

Jag har bestämt att deras illasinnade skitprat säger mer om DEM än om mig och det är faktiskt en liten tröst, tro det eller ej.

Jag försöker helt enkelt bara leva mitt liv efter mina egna val och visst, jag har bloggat i några år och jag har haft åsikter om vardagliga ting och jobbiga saker men det ger ju knappast folk rätten att förtala mig för det? Och är det verkligen så att även mina närmaste är helt grundlurade och inte inser vilken alkoholiserad psykopat jag är? Funkar det verkligen så?

Att jag har retat folk på olika sätt sedan jag föddes är ju ingen hemlighet och jag har för längesedan slutat fundera på varför det är så. Det bara ÄR så. Det har jag accepterat. Man kan inte vara omtyckt av alla. Långt ifrån.

Därför nöjer jag mig med att "bara" vara omtyckt av de som faktiskt existerar i mitt verkliga liv. Det räcker gott och väl.

Vad gäller den anonyma anmälan till socialtjänsten så var den nog inte så genomtänkt, för först uppgav anmälaren att denne själv hade barn i förskoleålder för att sedan göra bort sig och säga att denne inte "riktigt vet hur man pratar med barn i den åldern och således vill låta socialtjänsten sköta den biten"

Ja, vad säger man? Jag är tämligen säker på vem som gjort anmälan, men jag har inga konkreta bevis så jag får helt enkelt acceptera den här personens galenskaper på håll. Det kan lika gärna komma mer av den här varan så jag förbereder mig så gott jag kan. Dessutom så känns det som att socialtjänsten denna gång går rätt till väga. 

Jag har till exempel varit tvungen att berätta om det på jobbet för en av mina chefer och frågat om denne kan vara referens så att socialtjänsten kan ringa och kolla om det eventuellt finns belägg för påståendena om hur mycket jag super och eventuell frånvaro från jobbet. Dessutom så kan det vara bra att vara öppen om det från början med sina överordnade och jag tror ändå att det inger förtroende vilket är rätt viktigt på jobbet vad man än arbetar med. När ryktena når chefens öron kan det vara bra att ha berättat om det.

Jag har inte ens orkat blogga om det förrns nu eftersom det ligger en liknande historia i grunden men jag har bestämt mig för att börja berätta om det hela nu. Dels därför att jag har märkt vilken förståelse jag mött från omgivningen. Både kända och okända och när jag märker hur liten skara människor är som tror på skiten som pratas så känner jag mig så pass fri att jag vill och vågar prata om detta.

 

Kanske kan jag hjälpa någon i samma sits?

 

Dessutom så tror jag att det här är ett "problem" som blir vanligare och vanligare om jag ska vara ärlig. Folk ringer anonymt till socialtjänsten av ren elakhet och försöker ställa till kaos i människors liv bara för att vara jävliga…

Hmm.. det innebär då dessutom att de barn i till exempel missbrukande familjer som faktiskt BEHÖVER hjälp från samhället kanske inte får det på grund av att resurserna går åt till att jaga vanliga familjer som lever ett lugnt och stilla liv utan alkohol eller droger.

Och handen på hjärtat alla som vill lämna en kommentar om detta: Skulle du verkligen behöva vara anonym om du ringer till socialtjänsten för att berätta om ett barn som far illa?

Jag hoppas verkligen inte det för man ska stå upp för sin sak och inte gömma sig bakom anonymitet i ett fall där det handlar om ett barns välmående!

Detta blev verkligen ett långt inlägg och det kommer förmodligen mer av detta framöver. Men jag har inte tänkt att gömma mig eller bryta ihop, eller be folk dra åt skogen, eller bli deprimerad. Nä, jag ska fortsätta leva mitt liv på exakt samma sätt som jag gjort under de senaste åren. Jag trivs förbannat bra med mitt liv och med människorna i det. Jag är inte alkis och jag slår inte mina barn och sedan är det upp till andra att tycka och ha åsikter. Det är okej! Jag vet vem jag är och det räcker.

Jag lägger mig aldrig platt för folks dumheter och jag inbillar mig att jag kanske kan ingjuta lite hopp i dem som blir utsatt för samma typ av förtal och idioti.

Jag tänker vara stark och det gillar inte mina haters så jag fortsätter helt enkelt.. jag förstår att bara det retar upp folk.

 

"Jag gillar fortfarande att vara JAG"