…jo, så är det faktiskt.

Ibland känns det som att jag många gånger är FÖR snäll. Självklart ska man ju vara snäll, men ibland är jag för snäll på det sättet att det sker på min egen och familjens bekostnad och sen står man snopen där och inser att man varit snäll UTAN att det blivit uppskattat eller att man ens fått ett "Tack för hjälpen"

*suck*

Besviken och smått arg är jag idag på grund av det här. Jag är dessutom lite less på mig själv som aldrig lär mig att säga NEJ när jag borde på grund av min envisa "Jag-tycker-jämt-så-synd-om-folk-känsla"

*suck igen*

Jimmie har rätt. Jag måste lära mig att folk har ett eget ansvar och att jag inte jämt kan vara på plats och ta hand om alla som behöver det. Blödig? Javisst.. ibland för mycket.

I början av veckan så ringde en person till min dotter och frågade om hon fick sova hos oss tre nätter trots att det var skolvecka. Detta på grund av att hennes familj håller på att flytta rätt många mil utanför stan vilket innebär pendlande varje dag och varje kväll.

Fast jag kände att tre nätter egentligen är lite för mycket så sade jag Ja på grund av att jag tyckte synd om den här stackars personen som kommit lommandes till oss tidigt varje morgon efter att ha klivit upp i ottan och eftersom vi bor granne med skolan så sade jag alltså ja. Och tänkte att mamman säkert ringer mig sen för vidare detaljer (om inte annat för att kolla om allt är i sin ordning åtminstone?)

Jag menar, vi har trots allt en helt ny bebis i familjen också och just därför känns det väl som att man kanske borde sagt NEJ redan från början för det är faktiskt som Jimmie säger: Det är inte vårt ansvar att fixa allt för någon bara för att man tycker att någon verkar ha det jobbigt. Han påminner mig om att vi numera har tre barn och att dessa tre är vårt ansvar.

Hursomhelst så kom hon till oss redan på onsdagmorgon och har varit hos oss tills igår eftermiddag då jag skjutsade dem till bussen eftersom de skulle hälsa på mormor i Hörnefors och ha filmkväll.

Under tiden från i onsdags så har personens mamma INTE hört av sig till oss. Varken till mig eller Jimmie för att höra hur det går, eller att allt verkligen var i sin ordning och att hon fick vara här? För det är väl inte vi som ska behöva ringa och kolla? Rent logiskt alltså?

Vi har stått för mat och fika, fixat trasig cykel, lånat ut gympakläder då dessa blivit "glömda", sett till att alla rutiner som hör skolmorgnar till efterföljs och slutligen skjutsat dem efter skolan igår till bussen. Vi frågade om hon hade pengar till bussen vilket hon bedyrade att hon hade men igårkväll då hon ville hem till sin mamma som befann sig x antal mil därifrån så fanns det helt plötsligt inga pengar till buss.

Mamman ville /kunde inte av nån anledning hämta henne så MIN mamma fick helt sonika stå för flickans resa in till stan igen eftersom det inte alls fanns pengar som hon sagt från början.

Jag känner mig jättebesviken på hur det hela slutade och jag väntar med spänning under resten av helgen för att se om jag får något telefonsamtal. För det tycker jag inte är för mycket begärt. Sedan att min mamma mot sin vilja blir indragen i sånt här när hon vill vara snäll och fixa filmkväll för ungarna känns så extra trist.

Oj, vad långt det här inlägget blev. Ber om ursäkt för det, men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig lite och nu känns det faktiskt lite bättre.

Hursomhelst så inser jag att min käre sambo har rätt i det han säger om att vi inte alltid kan ta ansvar för folk runt omkring oss och att jag MÅSTE bli bättre på att säga NEJ!

Ok, älskling.. det har du rätt i och jag LOVAR att bli bättre på det i framtiden.

Och nu, dagens dusch medans lillen sover. Ha en fin lördag alla som läser!