…trots att det förväntas av mig att jag ska må dåligt.

Borde jag skämmas för det? För att jag mår så oförskämt bra trots att jag är anklagad för saker jag inte gjort? Att jag känner mig stabil trots att jag befinner mig i kris och dessutom måste stå ut med att få fruktansvärt obehagliga och galet vidriga mail av någon som borde hylla mig för allt jag gjort?

Under en enda vanlig dag pendlar jag numera mellan hopp, ilska, förtvivlan, glädje, sorg, lycka, besvikelse och känslan av att vara så förbannat lurad. Jag kan verkligen inte hitta någon balans i allt detta känslokaos.

Men en sak är jävligt säker: Jag mår trots allt bra och jag vägrar skämmas för det. Jag ska komma hel ur det här också och jag har fantastiska människor som påminner mig om det varendaste dag.

Just nu finns ingen möjlighet för mig att förmedla mer än "bara" vad jag känner. Jag skulle vilja/kunna skriva sida upp och sida ner om det som händer mig och min familj nu, Men det ska jag inte göra. Men när allt är över så ska jag berätta vad som hänt / händer för från torsdag den 11:e augusti så kommer ingenting att någonsin bli sig likt i vårt liv igen.

Ändå mår jag BRA!

Och jag är stark!

Det som händer har någon mening, men jag vet inte ännu vad!

Vi får se!

What happens, happens…

For a reason?