…infinner sig när man sitter på Waynes en morgon och dricker kaffe och får syn på två gamla bekanta som man känt i ex antal år.

De är på väg in på fiket men tvärnitar när de får syn på mig och säger till varandra: ”Åh neeej.. kolla där är Helena. Vi går!!” Och så vänder de på klacken och går utan att ens säga Hej?! Snopen blev jag med tanke på att en av dem är väldigt pratglad med alkohol i blodomloppet, men nykter mitt på ljusan dag går det alltså inte ens för sig att hälsa med ett enkelt ”tjena”.

Fast å andra sidan.. vad kan man förvänta sig av en person som skickar sms till gemensamma bekanta med orden: ”Du får faktiskt VÄLJA mellan Helena och mig” (Jo, det är sant. Vuxna GÖR faktiskt sånt här!)

Vojvoj.. det var exakt som att återuppleva mellanstadiet igen 🙂 Fast jag gillar inte den där känslan av att vara osynlig fast man vet att man inte är det. Det är nästan som ett slags tyst mobbning. Fast jag får väl anta att ingen av dem kommer att vilja antasta mig fler gånger på krogen efter att ha läst det här för det vet jag ju att de gör.

Nåväl, ännu ett kvitto på att min magkänsla ledde mig rätt den där gången då jag valde att separera mig från dessa bleka bekantingar.

”Ty, jag förtjänar endast det bästa.. av det mesta”

(framförallt när det kommer till vänskap)

”Näe.. jag är inte heller så jäkla mogen alla gånger…”

Haha...

(Ibland är det svårt att låta bli, men jag är åtminstone ärlig!)

🙂

Se den där Helena.. hon är ganska barnslig ibland..