…är inte alltid en självklarhet. Speciellt inte när man har mycket skit i bagaget sedan många år tillbaks.

Men det sägs ju att så länge man lever så kan man lära sig nya saker och tack och lov för det!

Att jag alltid vill tro gott om alla och alltid ger folk alldeles för många chanser vet alla som känner mig, men det är sån jag är och jag tycker om att alltid försöka se det bästa i alla människor även om det ofta slutar med en iskall dusch eller en spark mitt i nyllet.

Jag har vant mig, men ändå ger jag sällan upp hoppet. Hoppet har funnits ända sen jag lärde mig gå.

Men NU är det slut en gång för alla:

Alkisar och knarkare (oavsett förpackning, ålder och grad) undanbedes vänligt (vänligt och vänligt.. men jävligt BESTÄMT!) i framtiden. Jag har insett att så länge folk inte kan eller vill hjälpa sig själva så kan inte heller jag göra det.

Det är slut med att ta emot morbida samtal konstiga tider på dygnet, det är slut på trakasserandet av min familj, det är slut på allt som har med min goda vilja att göra.

Tyvärr!

Och en sak är väldigt säker: Nästa gång någon av ovanstående (alkis eller knarkare) står bakom min stängda och låsta dörr och klöser, knackar och tokringer på dörren trots att vi INTE tänker öppna så kommer jag att ringa polisen. Jag tror att det kallas: ofredande! 

Jag är så förbenat less på "hänsynslöst beteende". När mina barn är hemma och allt… 

Nä fy. Detta kommer jag inte att orda om något mer i bloggen. Nu har jag gått vidare och jag stänger dörren som ändå stod på glänt så länge jag hade hoppet om förbättring. Men nope. Jag var tvungen att stänga, låsa och till och med kasta nyckeln.

Men som sagt: Jag känner mig ändå befriad och nu kommer mitt absoluta favoritcitat påhittat av mig själv:

"Insikt ger bättre utsikt"

Jag gillar min utsikt…