…så att jag nästan svimmar.

*suck* Oj vad dramatiskt tänker ni säkert? Men faktum är att när man lever med en minifjortis i huset så pendlar dagarna mellan åska och solsken. När det åskar fjortishumör så vill man bara gråta och blommorna i fönstret nästan vissnar samtidigt som tapeterna ramlar ner, medans fjortisens glada humör kan smälta isberg, bota sjukdom och få en att känna den ljuvaste lycka.

Det jag inte fattar är: VAR tog min ljuvliga bebisflicka vägen? När blev hon en självständig tjej med stark vilja och en envishet som vem som helst skulle avundas henne?

I helgen är hon borta och jag tänker på henne hela tiden. jag saknar henne samtidigt som det är skönt för oss båda att få längta efter varandra. Jag tror att vi behöver det. Ibland är vi som hund och katt och då är det inte roligt. Vi är helt enkelt för lika varandra. Men för det mesta så är hon den absolut roligaste och trevligaste lilla tjej man kan tänka sig. Vi har mycket kul ihop och jag hoppas att vi kommer att vara bästisar även när hon äntrar ännu en nivå i tonårslivets fas, nämligen: "Föräldrar är våra fiender"

Jag ser mycket sådant omkring mig och det gör mig så sorgsen. Mammor vill ju bara väl, trots att tonåringen många gånger inte hajjar det. Vi föräldrar bara "förstör"

Tråkigt.. Men.. imorrn får jag träffa min förstfödda igen. Hoppas bara att hon inte tar med sig någon åska hem, utan lämnar den till den som förtjänar det. Jag längtar efter solsken *ler*

"Den förstfödda är och förblir den personen som förändrade ens liv"