…trodde jag i alla fall… ända tills nu ungefär. Denna sommar har jag själv gjort en hiskelig vurpa med hojjen vilket resulterade i STORA blåmärken och ett skadat ego och en skamsen tvåbarnsmamma som tvingas förklara för sina barn: "Joo… mamma SKA skaffa en cykelhjälm… Snart!"

Till saken hör att min ofantligt kloka och underbara mormor för ett par år sedan skickade ett brev till mig där hon skrev: "Hej Helena. Nu skickar jag här trehundra kronor till dig som skall användas till en cykelhjälm! Så nu har du inget att skylla på"

Efter ett par veckor ringer samma mormor för att prata med barnen. Hon frågade Freja: "Har mamma köpt någon cykelhjälm ännu?" Varpå ungen svarar: "Näe, jag tror att hon köpte ÖL för pengarna"

*host* Ja, det är möjligt att de där finfina hundralapparna gick till något annat och det skäms jag för… FÖRLÅT mormor.. Men nu så här flera år i efterhand så har jag tagit mitt förnuft till fånga. Dels för att den senaste cykelvurpan fick mig att tänka till och dels för att jag ska föregå med gott exempel för kidsen men helt ärligt också för att jag är LIVRÄDD för tonårstjejer på mopeder. *RYYSER*

De flesta cyklister i denna stad vet nog vad jag menar. Nåväl, nu är jag inne på dag tre med hjälm på skallen och jag tycker att folk tittar lite underligt på mig. Först så trodde jag ju att det berodde på att jag såg lite rolig ut men nu förstår jag ju att det är min bländande skönhet som folk spanar in *Skrattar*

Och jag lovar: Bildbevis kommer närsomhelst 🙂