Det viktigaste är viljan. Utan den har resurserna ingen betydelse. Inte det mänskliga, inte det materiella. Bara den som har viljan, kan skapa något, en tavla, en gärning, ett överskott. Bygga något, där det inte fanns någonting, utveckla det existerande, till något som ingen trodde var möjligt. Bara den som har viljan, törs se riskerna i ögonen, utan att bli handlingsförlamad.

Har du viljan, finner du medlen. Skaffar dig kundskap, säkrar pengarna, letar upp människorna, någon att dela idéerna och riskerna och resultatet med. Det är inte alltid lika lätt, men en sak är helt säker, det viktigaste är viljan.

I hela mitt vuxna liv, mer än 50 år, är det viljan som har varit min drivkraft, att förverkliga mina drömmar. 1969 startade jag som företagare, med sexhundra kronor i rörelsekapital och folk som trodde på mig. Jag har satt målen och med hjälp av viljan, har jag skaffat resurser, för att nå målen.  Jag har fått ändra mig, be om ursäkt, eller haft fel, fler än en gång. Men jag har aldrig saknat viljan att nå det mål jag satt. Dagens politiker måste också ha en stark vilja, för att driva utvecklingen av samhället.

Saknar man viljan, vågar du inte ändra felaktiga beslut och du kommer längre och längre från de mål, du önskar nå. Du blir rädd för att föra diskussioner med folk, som kan hjälpa till, för att du ska nå målet. Du ser en fiende i alla, som inte tänker och pratar som du. Bakom varje negativ tanke du har, om en annan människa, döljer sig någon form av rädsla hos dig. Du lägger all kraft på att skapa dig en egen ekonomisk och politisk status. Ställ då frågan till dig själv: ”ska jag fortsätta som politiker”?

 

Om alla Åselebor tittar ut genom sitt fönster, oavsett var du bor, ser du en vacker vy. Det är nära till naturen och ingen trängsel. Den natur vi lever i, är det många som avundas oss. Vi kan röra oss fritt, nästan hur vi vill.

Kommunen har tillsammans med olika föreningar, fritidsanläggningar som i en mindre stad. Skolan, fritids och förskolor, ligger centralt i samhället och det är gångavstånd (inom 300 meter) till simhall, sporthall, styrkehall, ishall, två fotbollsplaner, skidstadion och ridhus. Vi har ca3 km till slalombacke, 5 km till 18-håls golfbana 17 km till en fin motorstadion. Till detta kommer en flora av skoterleder. Det finns skjutbanor för alla önskemål. Vi har ett kulturhus med digital bio och möjlighet att se olika direktsända arrangeman, från hela värden.

Vi har gott om bra fiskevatten och stor tillgång på jakt av olika slag. Det finns föreningar, för alla intressen, där du träffar folk, med samma intressen som du. Det är låga avgifter till alla aktiviteter. Dina barn tas omhand, av duktiga ledare i olika föreningar. Alla jobbar ideellt och det är föräldrar som hjälps åt, för att hålla föreningarna levande. Alla bryr sig om våra barn. Det du efterfrågar finns i Åsele. Vi har många aktiva byar i vår kommun.

Medge att det verkar vara en drömplats jag bor på. Det är därför jag bor kvar här och jag trivs med mitt liv här. Varför inte flytta till Åsele? Här är lika bra, som på någon annan plats.

Jag ensam har ansvar, för hur jag väljer att tolka det jag ser. Du kanske har samma syn ?

 

Det brukar vara ordföranden som kallar till möten med budgetberedningen och det är inte jag. En duktig ledare, skulle ha erkänt sitt misstag, saken hade varit utagerad och vi hade gått vidare i samförstånd. Det är tillåtet att göra fel, bara man inser det själv och rättar till det. Oppositionen har framfört vid flera tillfällen, att vi deltar gärna i informella möten, för att försöka nå samförstånd i alla frågor. Det är något som vår kommun behöver. Jag har svårt att tänka mig, att det är bara vi som gör fel och att det påverkar utvecklingen i samhället.

Att tro att oppositionen sitter overksam, då det gäller budgetarbetet, är fel att tro. Vi har en bättre budget för 2013, där skolan i Fredrika och Duvan finns kvar. Resultatet är bättre än i den budget, som majotiteten drev igenom med en rösts övervikt.  2014- 2015 har samma goda resultat och vi tar fullt ansvar för vår budget.

Det är ytterligare förvånansvärt, att en ledamot som var med och röstade bort skolan i Fredrika ställer frågan, ”varför har ingen sagt något förut, det är dags att komma nu, när beslutet är fattat”? Enligt mina anteckningar, var det fyra personer från majoriteten, som deltog i ett möte kl.18.00 den 2 nov 2011 i Fredrika. Ämnet var nedläggning av Fredrika skola och denna ledamot deltog där. Hur ledamoten i fråga, missade syftet med mötet fredrikaborna inbjudit till, är för mig en gåta. Om denne ledamot förstått syftet med mötet, hade vi kanske fått den rösten på vår sida och då hade skolan varit kvar. Folk och företag hade också stannat i Fredrika. ”Sent skall syndaren vakna”.

 

Vilka menar Peter L. när han talar om ”vi” som inbjudit till budgetdagen? Jag trodde det var budgetberedningen som stod för inbjudan, där även jag ingår. Det ”revolutionerande” budgetmaterialet, som Peter framhåller, var producerat kvällen före mötet enligt kommunchefen. Utifrån det, kan man ju tänka sig vilket intresse för budget man har, då man inte lagt mera tid på materialet och förankrat det hos oppositionen också. Var döljer sig demokratin och samförståndslösningar i ett sådant agerande?  Oppositionen poängterade, att tydliga mål saknades i budgetarbetet. Tydligen har vi inte samma uppfattning, om vad mål betyder.

Oppositionen inbjöd den 1 februari S+V till samtal där vi ville nå samförstånd kring Åseles framtid. Vi hade förslag på att utveckla skolan i Fredrika, med hjälp av distansutbildning. Enligt Peters blogg, hade vi tydligen samma tankar i den frågan. Men varför kom vi då inte överens? Helt plötsligt är vi motståndare till det, enligt Peter? Klarade han inte av att förklara för oss? Vi ville nå samförstånd i denna fråga och i många andra frågor också. Det skulle betyda en framgång för vår kommun.

Budgetdagen skulle avslutas med, att vi skrev på en avsiktsförklaring, allt skulle lösas i samförstånd. Går det inte att nå samförståndslösningar utan avtal, underlättar inte ett avtal att nå samförstånd. Det måste vara misstänksamhet, som ligger till grund, för att man vill ha ett sådant avtal. Att ledamöter sitter i möten och fattar beslut utifrån vad man tycker om en viss person, vittnar om stora brister. Man måste lära sig skilja på sak och person, och i en demokrati måste alla få plats, även individen. Att ställa frågor är inte att vara emot, men kan bli obekvämt för en del och då blir man kallad tvärvigg. Man kanske saknar vana, att få frågor och vara tvungen att svara?

Att Säkra kompetensförsörjningen är en frågeställning för all verksamhet. Den samverkan vi har i Akademi norr är ett av våra verktyg, skriver Peter.  Min kommentar, det är en ypperlig möjlighet för alla, även för politiker, att skaffa kunskap.

Inte i en allt för avlägsen tid sedan, var det på gång, ett ägarbyte i ett företag i Åsele. Köparen av företaget, som hade fem anställda, ville inte köpa lokalen. Åsele kommun gick då in och köpte lokalen, för att behålla företaget kvar i Åsele. Det var en investering på 1,3 millioner. Här behövdes ingen större fundering för att behålla jobben, alla såg nyttan med köpet. Vi hade inte mera pengar då, än vi har nu i kommunen.

Det som nu sker i Fredrika, är precis samma sak. I Fredrika har företagen ett krav på servicenivå för att kunna utveckla sina verksamheter i Fredrika.  Skolan är en förutsättning, för att yngre familjer ska bosätta sig i Fredrika. Det fredrikaborna ville, var att få en frist till våren 2015 och se utvecklingen.

Enligt beräkningar sparar kommunen 1,8 millioner per år på en förändring av skolan. Genom den utflyttning som nu sker, på grund av förändringen av skolan, blir kommunens inkomstbortfall på skatteutjämningsbidraget 1,8 millioner per år. Detta är ett känt faktum, hur många som flyttar och när folk börjar flytta kommer säkert flera att lämna vår kommun.

Pengarna är inte den största förlusten, det är folk och företag som flyttar. Bygden dör. Genom att spara 1,8 millioner med ena handen, förlorar man 1,8 millioner med den andra, plus den kraft och utveckling av bygden, som kreativa människor innebär.

Ska kommunen nå det resultat man räknat i budget, genom ändringen skolan i Fredrika, måste man nu spara ytterligare 1,8 millioner årligen, bara för att täcka den förlust, som skolbesparingen skapar.

 

Året var 1951 och den stora drömmen var en tvåhjulig cykel. Jag cyklade fortfarande på en trehjuling, men för att snobba till det, brukade jag ta bort det ena bakhjulet och på så vis ha en tvåhjuling. Min äldre syster, hade fått en tvåhjuling, tillverkad av en stor gammal damcykel. Man svetsade en hylsa inne i ramen, där man monterade sadeln, sedan vände man på styret, så att det blev lågt. Ett livsfarligt fordon för en liten människa.

Jag minns den dagen, vi hämtade hennes cykel. Pappa och jag hade tagit cykeln till Gudmar Strömqvist verkstad för ombyggnad. Vi var grannar på den här tiden. När Gudmar hade svetsat fast sadelfästet i ramen, var den alldeles röd av värmen. Av ren nyfikenhet, måste jag ta på det röda. Genast fick jag en ny erfarenhet, det gjorde ont att vidröra det som var nysvetsat. Här kunde man tillämpa ordspråket” av skadan blir man vis”

Eftersom vi bodde alldeles intill skolan, tillbringade jag mycket av min tid, på skolgården med andra barn. Jag cyklade runt på min trehjuling på två hjul och försökte imponera. På skolgården fanns en källarbacke, som var bevuxen med grova tallar. Där brukade äldre pojkar, som hade tvåhjulingar, tävla att cykla över backen. Jag kunde inte cykla uppför backen, men utför. Svårigheten var att parera för träden.

Nu var det några äldre pojkar, som utmanade mig på tävling utför backen. Att åka på tre hjul utför backen var enkelt, men nu skulle jag åka på två hjul på min trehjuling och samtidigt parera för alla träd. Vi startade mitt uppe på backen och sedan minns jag inget mera. Jag cyklade rakt in i en tall och svimmade. De äldre barnen bar hem mig och jag var fortfarande medvetslös. Min mamma trodde att jag blivit påkörd av en bil, men efter en stund vaknade jag till medvetande och hon fick höra vad som hänt.

 Jag funderar lite skämtsamt ibland, om det är det som gjort, att man är som man är. Men roligt har jag haft hela mitt liv och det tänker jag fortsätta med.

Den sommaren fick jag en liten tvåhjulig pojkcykel, som var begagnad. Nu kunde jag cykla uppför källarbacken också och utför utan att krocka med tallarna.

 

 

Som jag berättat tidigare, var bilar ett av mina stora intressen och ett annat var affärer. Under den tid jag gick på verkstadskolan och utbildade mig till bilmekaniker, köpte jag defekta bilar som jag lagade och sålde. Vinsten lades till nya objekt och bilarna blev bättre och bättre. Drömbilen var en Volvo PV 544 sport.

Min gode vän Ove och jag hade ett gemensamt intresse, det var motorsport. Ove hade bestämt att nu skulle det bli, han skulle ställa upp i alla tävlingar i is-SM. Jag hade nöjet att få vara mekaniker i Oves team. Ove tävlade med en PV544 sport. Preparering av bilen började på hösten och första tävlingen skulle gå i Bengtsfors i början av februari. Att köra landsväg med tävlingsbilen var något vi ville undvika, så vi hade olika funderingar hur vi skulle lösa transporten av bilen.

Det billigaste alternativet var att använda en ”dollyvagn”. Det är en kärra med två små hjul, som saknar fjädring och man placerar den under bilens framaxelbalk. Bilens framhjul är då upplyft, bakhjulen rullar på vägen. Maxfart på ett sådant ekipage är 20 km/tim. Nu hade Ove en arbetskompis, som var något av ett geni. Han kom med ett förslag på hur vi skulle bygga en billig vagn. Vi byggde en dolly där bilens framhjul, som var utan däck, stod på en ram av rör. På så vis fjädrade bilen och samtidigt blev den låg. Nu var det inga problem att köra 80-100 km/tim.

Som vanligt var vi ute i sista minuten.  Jag hade under hösten bytt till mig en krockskadad Volvo PV 544 sport. Den hade sladdat in i ett broräcke och fått hela bakvagnen bortsliten. All plåt bakom höger dörr var bara att byta. Det var flera månaders nattarbete för att få den besiktad. Den skulle bli vår dragbil. Natten före avfärd var vi klara med vagnen, men någon test var inte gjord.

På fredag efter avslutat arbete startade resan. Vårt första mål, var min syster i Ludvika, där vi skulle vila och få mat. Jag hade fått svetsblänk i mina ögon kvällen innan, så jag var tvungen köra med solglasögon, jag tålde inte ljuset från mötande bilar. Vi kom dit på natten och vilade några timmar innan vi fortsatte resan på lördagsmorgon.

När vi kört ett antal mil från Ludvika, såg vi fyra kostymklädda herrar, som stod runt en Saab med öppen motorhuv. Vi stannade och jag frågade, vad som var problemet. Bilen hade bara stannat. Jag bad en av herrarna att vrida på nyckeln, samtidigt som jag knackade på bensinpumpen och bilen startade. Ett mycket vanligt fel, på dåtidens Saab. Vi satte oss i bilen och fortsatte vår färd utan diskussion med herrarna.  Helgen efteråt tackade herrarna för hjälpen i Sveriges Bilradio, de visste inte våra namn, men vi hade AC på bilen.

Om början av dagen hade varit bra, så blev fortsättningen sämre. Inte långt från Örebro var det mycket trafik och vi låg och följde strömmen när vi mötte en polisbil. Jag höll koll bakåt och såg att polisen bromsade in och efter en stund såg vi att de vänt och höll på att arbeta sig upp i kön. Ove som körde, försökte få ned farten, men det är inte lätt i en bilkö. Polisen körde om och stoppade oss. De var två mycket trevliga poliser, de berömde vår vagn och en av poliserna, som tävlade med motorcykel, funderade på att bygga något liknade, för sina motorcyklar.

Jag kan tänka mig, att poliserna funderade, hur vi hunnit till Örebro med ett fordon, som endast tillät 20km/timme. Ove fick böta 200kr för att ha kört 40km/tim. Vi åkte betydligt fortare.  Mycket bussiga poliser, finns sådana i dag? Vi beslöt oss för att lasta av tävlingsbilen och köra landsväg för att slippa mera böter. Vi lämnade vagnen och en bil i närheten av Örebro.

På vägen hem, lastade vi upp bilen på vagnen och körde hem till Åsele. Vi klarade oss från böter, men vi körde inget mer med den vagnen. Det hände många roliga händelser på denna resa, som jag kan berätta om senare. Ni vill säkert veta hur det gick på tävlingen? När man håller på med bilsport, så händer det mesta före och efter tävlingen. Tävlingen är över på en kort stund, men ger minnen för livet. Bra eller dåliga spelar mindre roll, alla ger erfarenheter och livet ett innehåll.

 

 

När man sitter en hel dag på ett möte, som gäller budget och inte har en fråga eller ett yttrande att tillföra. Förstår man inte uppdraget eller har man redan bestämt hur man ska rösta i frågan? För att nå samförstånd, bör alla delta i diskussionen. Att övertyga alla, om att ens idéer är bäst, uppnås inte genom att sitta tyst. Det är svårt att läsa andras tankar.

Att sitta tyst på möten och rösta, som alla andra i partiet, verkar vara det system, som S+V tror är att nå enighet med oppositionen. Har man verkligen tänkt igenom sin situation. Man övertygar ingen genom tystnad. Man avslutar debatten och röstar igenom sitt förslag, utan att bemöta synpunkter från oppositionen. Ett bra sätt att nå samsyn och enighet.

Jag läste Katarina Henrikssons blogg den 13 mars och tycker att hennes synpunkter, är något alla kan ta till sig. Politiker och övriga medborgare, kan använda hennes dokument, som ett självtest. Se efter vilken grupp du tillhör. Är du lämplig som politiker? Bör du ändra dig eller sluta? Försök ta ställning. Lycka till!

På denna adress finns Katarinas blogg.

 http://vilmarsdotters.blogspot.se/2013/03/fader-forlat-dem-ty-de-veta-icke-vad-de.html

 

 

Torvsjö kvarnar är ett av länets unika turistmål. En av Åseles oaser. Det har överlevt med hjälp av många ”eldsjälars” möda och svett. Det fanns en tid, då Torvsjö Kvarnar besöktes av turistbussar i strida strömmar och besökarna räknades i tusental. Den ena idén efter den andra förverkligades och Torvsjö Kvarnar utvecklades. Hela länet kände till Torvsjö Kvarnar och alla solade sig i glansen.

Hur gick det då? Eldsjälarna gick ur tiden en efter en och krafterna avtog, för att arbeta vidare med anläggningen. Rep och underhåll på anläggningen hopar sig. Besöken minskar, men de sista entusiasterna kämpar vidare. Viken hjälp får de? Hur ska saker finansieras och vem ska satsa pengarna? Ägarförhållanden gör det omöjligt att driva kommersiellt för en extern aktör.

Frågor vi måste ställa är, ska vi fortsätta att satsa pengar i nuvarande driftsform? Finns det något intresse hos ortsbefolkningen för Torvsjö Kvarnar? Om det är ett riksintresse, varför satsar inte länsstyrelsen pengar i anläggningen? Har kommunen råd i dessa kärva tider? Är kommunen intresserad? Kommunen är hälftenägare i stiftelsen, som driver Torvsjö Kvarnar.  Behövs Torvsjö Kvarnar?

Det är frågor som måste tåla diskuteras, innan de eldsjälar som kämpar vidare, är utbrända. De gör ett fantastiskt jobb och jag hyser stor respekt för deras insats.