Etikett: organdonation

Organdonation… MOD

Av , , 2 kommentarer 10

Jag bara måste lyfta frågan om organdonation en.gång.till.

Snälla, ta ställning, gör din röst hörd!

Det är så lätt, ladda hem MOD:s app på din telefon och gör ditt val -Jag skulle aldrig vilja överlåta till mina anhöriga att behöva grubbla på den frågan om något skulle hända mig helt plötsligt!

Så… Detta är mitt digitala donationskort…

 

IMG_6896

 

Våga tala om saken, våga tala om livet OCH döden.

Jag känner någon som väntar, som står i kö för transplantation, som har en lever som sakta men säkert ger upp -Där livet faktiskt börjar gå att räkna i månader OM inte en lämplig matchning dyker upp.

Jag lägger ingen värdering i Ja eller Nej -Eftersom jag själv svängt från NEJ till JA med åldern.

Jag önskar bara ett ställningstagande.

That’s it!

//a

 

En viktig fråga!

Av , , 2 kommentarer 13

IMG_2839

 

Det är bevisligen inte bara VÄSKAN som kan innehålla mycket ”skräp” även den minsta börsen kan rymma en obehaglig mängd kvitton, smålappar och annat som inte nödvändigtvis MÅSTE bo kvar där permanent.

Kvittohögen var som ett smärre fjäll och jag fann kvitton tillbaks till februari 2013 -Jag har bevisligen hamster-genen!

En av dom viktigaste sakerna jag har i min börs är donationskortet.

IMG_2842IMG_2845

 

Det har alltså följt med mig sedan 2007 i min börs och jag är även anmäld i Socialstyrelsens donationsregister.

Varför?

Därför OM det skulle komma till kritan vill jag inte överlåta till mina anhöriga att ta ett beslut eller gissa vad jag tänkte och ville. Jag vill ha fattat det beslutet själv. Jag vill inte heller riskera att mina organ skulle kunna ha räddat någons liv och så blir det inget av för att ingen visste vad jag ville! Å eftersom jag 2010 ”råkade” få frågan OM jag själv stod i transplantationskö för en ny lever så kändes det skönt att jag redan hade tagit ställning i frågan.

En period hade jag massor med undantag registrerad, inte ögonen, inte huden, inte hjärtat. Nu donerar jag allt till transplantation -OM något skulle gå att använda som kan rädda liv får dom ta what ever!

Kanske en allvarlig sak att ta upp en vanlig tisdag, men handen på hjärtat… När vill vi EVER tala om döden, transplantation och andra obehagliga livsvillkor som vi alla förr eller senare kommer stå inför?!

//a

 

 

Min lever och jag…

Av , , 4 kommentarer 7

Det går ju att le och vinka eller så kan man vara ärlig och säga att ibland suger livet mer åt det sura hållet än det söta! År 2003 började en läkare på en vårdcentral intressera sig för ett förhöjt levervärde som envetet följde med mina provtagningar. År 2004 genomgick jag en leverbiopsi (vilket jag aldrig någonsin kommer göra i vaket tillsånd EVER igen!). Man började gissa och spekulera i att jag hade en kronisk sjukdom i levern men biopsin som dom tog var "inkonklussiv" och därför lades det åt sidan. Det kändes blott som en  lätt sur karamell i godispåsen fast biopsin var sur som en kaskadkräka….

Dagarna, månaderna och åren gick och 2010 började det bli riktigt löjligt. Jag fick vid ett tillfälle åtta munsår (som krävde 15 compeedplåster för att täcka) öroninflammation så jag trodde hjärnan var på väg ut genom örat och samtidigt mådde jag jävligt illa. Jag åkte in och ut på NUS. Den här diagnosen som svävat däruppe i luften började viskas igen. Vaga antaganden, tveksamma fundersamma läkare som kliade sig i huvudet (ja, det är min uppfattning). Det började kännas oroväckande och lite väl surt för min smak!

November 2010 var jag inlagd på NUS. En sköterska kom och skulle ta prover och sa    "-Jaha, Du HAR primär skleroserande cholangit (PSC)! Är du uppsatt på transplantationslistan?" Bara så där… Mina ögonbryn åkte upp till hårfästet, jag kände hur min hals sträcktes och huvudet åkte upp som ett periskop och varenda hjärncell aktiverades. "-Öhhh… nej… det har jag inte hört… inte vad jag vet… eller?!?!?!?!?" Jag hade vid det här tillfället inte ens hört att min läkare sagt att det var PSC jag hade. Vid det här laget upplevde jag livet surare än surt, det var banne mig pure acid!

Därefter följde många långa stunder vid datorn, googlandes va fan det handlade om. Jaha… prognos… 18 år… sedan +10 år OM man transplanteras framgångsrikt… Jag förklarade bara rak av för mina päron att skulle det behövas ville jag gärna ha en bit av deras lever. För i Grey’s Anatomy räcker det minsann med en bit av levern så kan den växa till sig. Min bror åkte också upp på min mentala lista. Dom enda som jag var bestämd över som inte skulle stå med där var min son och mina brorsöner. Alla andra var potentiella livlinor och det var en bit av deras lever jag ville åt. Jag blev Hanibal Lector fast inte i avsikt att avnjuta deras lever med ett glas Chianti!

Jag pratade med kirurger, medicinare och frågade: 18år… är det från 2003 när det BÖRJADE eller är det 2010?! Alla jag pratade med lugnade mig. MEN det tog tid innan jag de facto kunde ta det lugnt. En diagnos kan vara skrämmande. Det tar tid att processa, acceptera och att hantera. Levern är full av gångar, dom gångarna kan förkalkas när man har PSC. Jag har inga förkalkningar INNE i levern bara i en gång utanför MEN löken på laxen och grädde på moset är att man har förhöjd cancerrisk i detta område. Huvva… läget var fortfarande batterisyra… bilbatterisyra surt…

Idag upplever inte jag att livet blir surt längre när det händer. Det är vad det är. Vila, återhämtning och därefter move on. Det jag har uppskattar allra mest är en klockren kirurg som berättade i klartext för mig vad planen är för mig. Å hon förklarade att hittar man en enda cancercell skickas jag till Huddinge, där skär man bort allt inklussive en bit av levern. Bara så där! Kan låta galet, men det var skönt att höra att det ens var möjligt då min uppfattning (tackvare google) var att cancer i det området var lika med tack och godnatt!  Då återfick livet sötma trots allt!

Jag tror att det hjälper att man kan se på sig själv med både kärlek och humor. Att vi må agera irrationellt på grund av googles-information, att vi måste få måla fan på väggen för att slutligen kunna landa i det enda faktum som faktiskt är intressant: Hur vi mår, här och nu! Om 18 år -vem vet det liksom?!

Så NEJ jag står än idag, inte uppsatt på transplantationslistan. Mina anhöriga behöver inte vara oroliga att jag skall komma och dra i deras tröjor på jakt efter en bit av deras lever och Ica Mariehem får fortsätta sälja kokt skinka åt mig i parti och minut. Å denna gång, när det åter knäppte till och blev trångt i gången har jag hittat Vampires Diaries att roa mig med tills krafterna är tillbaks och jag åter kan vara på plats och le och vinka….

//a