…
”Varför erkänner moderater inte att de är som Mitt Romney?” Det är väl det egentliga innehållet i den fråga som Kalle i Brån tycks ställa i min och andras riktning och som jag nyss började svara på. Jag har bemött den sortens frågor tidigare, men vi tar det en gång till med ett nytt namn. Det blev så många ord att det blir ett eget inlägg.

Jag tror att Mitt Romney delvis personifierar den bild som många på vänsterkanten vill ha av moderater. Han är ju t.ex. jätterik. (Även om han inte alls är lika rik som toppkommunisterna i Kina.) När moderater själva inte känner igen sig och inte skulle vilja ha honom som ledare accepteras det inte riktigt. T.o.m. Dalademokraten skriver på ledarplats att nästan inga svenskar gillar politiken Romney för (idag). Att jämföra honom med Moderaterna är fel, Kalle.

Jag har inte haft möjlighet att följa debatten som vid förra valet, då jag dessutom var där, men MR-känslan av snabbt förändringsbar ”produkt” ger i sig en konstig smak i munnen. Det var inte många år sedan Romney i hemstaten genomförde en sjukvårdsreform som liknar Obamas reform som han nu kraftigt bekämpar. Man kan diskutera utformning, men att alla ska omfattas av en sjukförsäkring är bara så självklart att det inte behöver diskuteras. Liksom att en mångmiljardär ska betala större andel skatt än en lärare.
Det finns områden där man tycker att han i huvudsak har rätt, men i stort är det som t.ex. Edward Riedl varit inne på. USA är USA och så väsensskilt från Sverige att enkla jämförelser blir omöjliga. Vad gör den som odlar sådana t.ex. med att majoriteten bland arbetarna på sina håll tycks vara övertygade republikaner?

Sen är det något sjukt med hela det amerikanska kampanjsystemet. Jag minns känslan av luftslott och orimliga förväntningar på Obama från förra valkampanjen som jag följde några dagar i New York och Washington. Jag vill varken vara eller låta dryg, men på den euforiska demokratiska valvakan i huvudstaden hade jag svårt att hålla borta tankarna på hur det ofrånkomliga bakslaget för Obama skulle påverka samhälle och individer. Jag kunde inte kvitta mig med känslan av att han aldrig skulle kunna leverera i närheten av de förväntningar kampanjen byggt upp. Det är inte svårt att förstå besvikelsen.

Mitt Romneys bakslag skulle på kort sikt kunna bli än större. Man brukar inte nå popularitetens höjder genom att sanera allvarligt sjuka finanser. Särskilt inte om folk tycker att man lovat en quick fix med snabbt återkommande glans som i fornstora dagar och har en nyliberal övertro på dynamiska effekter.

Jag är kraftigt ”out of fashion”, men när det ser dåligt ut har jag mer känsla för löften i stil med det Churchill sa 13 maj 1940 när Hitlers omänskliga stats- och krigsapparat fått växa sig stark och till synes oövervinnelig. Efter att då ha vunnit valet och blivit premiärminister sa han: ”Jag har inget annat att erbjuda än blod, möda, tårar och svett.”

På sån sanning vinner man sällan val. Men i det fallet faktiskt seger. Inte minst tack vare USA.