…
LKAB och Norrbotten är skakat. Mark- och miljödomstolen nekade idag till att ta upp ansökan om den nödvändiga utvidgningen i Kiruna. Man har fört samtal och kompletterat uppgifter sedan ansökan 2018, nu föll den ändå.
Domstolen fäller enligt uppgift ansökan för att LKAB 2017 inte bara gjorde en särskild samrådsinbjudan till villaägare med bergvärme. Man bjöd in alla.

LKAB talar om systemhaveri, definitivt inga överord. Har man någon gång trott att världen är galen är man nu mer övertygad.
Nu säger jag för mycket, men det är nästan så man vill rekommendera en förnyad säkerhetsklassning på de ansvariga. Hur är det möjligt att slå undan benen på LKAB på dessa grunder?

Flera andra mineralansökningar rullar på, år efter år. Kaunisvaragruvan är hotad. Boliden investerar sina miljarder i grannländerna inför osäkerheten med Mark och miljödomstolens förseningspraxis och bedömningar.
Alltmedan statsministern talar om att vi måste använda våra egna mineraler. Inte förlita oss på länder med usla regler för miljö och arbetsförhållanden. I ärlighetens namn vilar ansvaret här främst på domstolen, men det skevar ordentligt mellan ord och verkstad.

Sen har vi Cementa vars betongkvalitet är avgörande för nästan all gruvbrytning. Energifrågan som hela ”Norrlandsoptimismen” står och faller med ska inte heller glömmas. De projekt man nu talar om i norr skulle kräva mer än all kraft Norrland producerar. Kommer staten till syvende och sist att godkänna att vi använder all Norrlands el till de energikrävande miljöprojekt som är på gång? När den stabila och styrbara kraften i söder stängs ner.

Om nu gruvorna alls får fortsätta och nya får starta, förstås.
Och om det kommer att finnas svensk höghållfasthetsbetong.

Det här gäller liv och död för Norrbotten, enormt mycket för Norrland och det är inga småsaker för Sverige som helhet.

Ska svensk extrembyråkrati och socialdemokratisk beslutsoförmåga i kärnkraftsfrågan göra att basindustrins miljösatsningar och drömmen om ”Nya Norrland” slutar som…en dröm?